Löneutvecklingen i staten

Den löneutveckling som registrerats i den partsgemensamma lönestatistiken har i huvudsak uppkommit genom lokala lönerevisioner som härrör från andra året i RALS 2023–2025 och från motsvarande lönerevision i RALS–T.

De flesta av Arbetsgivarverkets medlemmar hade vid mättillfället i september 2025 genomfört den andra lönerevisionen enligt RALS 2023–2025 och slutfört den årliga lönerevisionen för motsvarande period i Saco-S tillsvidareavtal.

De flesta medlemmarna hade 12 månaders revisionsperiod och den genomsnittliga revisionsperioden för hela staten blev 10,1 månader. Tidpunkterna för lokala lönerevisioner hos de statliga arbetsgivarna varierar däremot över året. Därför kan inte den löneutveckling som registreras i statistiken för ett enskilt år fullt ut tolkas som ett resultat av just det årets lönerevision.

Den kollektiva löneutvecklingen i staten utgörs av förändringen av den genomsnittliga fasta lönen för anställda. Utan justeringen till årstakt ökade den genomsnittliga fasta månadslönen (grundlön + fasta lönetillägg) beräknad för årsarbetskrafter inom det statliga avtalsområdet med 2,9 procent mellan september 2024 och september 2025.

Den totala genomsnittliga revisionstiden utan att justera till årstakt blev 10,1 månader. Att revisionstiden inte är närmare 12 månader beror framförallt på att Polismyndigheten 2024 genomförde en lönerevision för två år direkt och därmed inte genomfört en lönerevision 2025.  (För lönerelaterade uppgifter har även begränsningar satts så att underlaget endast omfattar anställningar med månadslön med en arbetstidsomfattning som är 40 procent eller mer av en heltidsanställning.)

Den kollektiva löneutvecklingen innebär också att alla förändringar av lönen räknas med i detta mått, se även förklaringar och begrepp om löneutveckling i faktarutan nedan. Det innebär att löneutvecklingen påverkas av lönerevisioner, byte av arbete och befordringar samt strukturella förändringar.

Strukturella förändringar innebär att medellönen påverkas av nyanställningar och avgångar samt av förändringar i verksamheten. Den kollektiva löneutvecklingen speglar därför kostnadsökningen för löner under den senaste statistikperioden.

I ett längre historiskt perspektiv har inflationstakten sedan mitten av 1990-talet legat på en lägre nivå än tidigare, undantaget 2022 och 2023. Det beror på flera faktorer, bland annat att Riksbanken under 1990–talet antog ett inflationsmål och blev mer självständig från regering och riksdag samt troligtvis också på grund av ökad global konkurrens och teknikutveckling.

År 1997 tillkom också industriavtalet vilket har bidragit till lägre pris- och löneökningar och 2000 bildades Medlingsinstitutet med den övergripande uppgiften att verka för en väl fungerande lönebildning.

I snitt har reallöneutvecklingen per år varit 1,3 procent för perioden 1998-2025. Den nominella löneökningen har uppgått till 3,1 procent per år i genomsnitt för samma period.

Reallöneutvecklingen under mätperioden är inte specifik för den statliga sektorn. Mönstret återfinns över hela arbetsmarknaden. Samtidigt har statliga arbetsgivares reala kostnader för löner därmed ökat i en takt som inte motsvaras av den reala förändringen av förvaltningsanslagen för löner, lokaler och övrig förvaltning.

Tidigare, mellan 2006 och 2024, visade utvecklingen att spridningen inom de lägre lönenivåerna (P50/P10) bidrog till en ökad total lönespridning. Lönespridningen för de högre lönenivåerna (P90/P50) var i princip konstant fram till 2015 för att sedan minska de följande åren, även om minskningen är oerhört liten. Minskningen beror till stor del både på ett utflöde av individer med hög lön samt att medianlönen procentuellt sett ökat mer än lönerna på högre lönenivåer.

Det är inte självklart hur stor en lönespridning eller differentiering av löner bör vara. En ändamålsenlig lönespridning måste ses i relation till den enskilda verksamheten. Den lokala lönebildningen ska vara ett effektivt styrmedel för att nå de mål som finns för verksamheten och säkra kompetensförsörjningen. Lönebildningen ska vara saklig, individuell och differentierad för att främja goda resultat och kompetensförsörjning.

Det kan vara strukturella effekter (till exempel när myndigheter får förändrade uppdrag eller instruktioner), och inte alltid de centrala ramavtalens löneprinciper med individuella och differentierade löner, som gett upphov till en förändring av lönespridningen under perioden.

En minskad lönespridning i staten under längre tid måste uppmärksammas och följas, då en låg lönespridning kan påverka statens kompetensförsörjning negativt. Därför är det värt att notera minskningen av lönespridningen enligt måttet P90/P10 sedan 2013. En väl fungerande kompetensförsörjning gynnas bland annat av en individuell och differentierad lönesättning.