Löneutvecklingen i staten
Arbetsgivarverkets sammanställning av löneutvecklingen på det statliga avtalsområdet syftar till att ge en översiktlig bild av utvecklingen av löner och lönestruktur. Uppgifterna är baserade på den partsgemensamma lönestatistiken som samlas in i september varje år.
Uppdaterad: 2023-10-18
Löneutvecklingen under år 2022 uppgick till 2,3 procent för kollektivet inom det statliga avtalsområdet, beräknad som årstakt. Löneutvecklingen för 2022 återspeglar andra året i RALS 2020-2023 med OFR/S,P,O respektive Seko och den årliga lönerevisionen för motsvarande period i Saco-S tillsvidareavtal RALS 2010-T.
Eftersom inflationen enligt KPI uppgick till 8,4 procent under 2022 blev den reala löneutvecklingen negativ, minus 6,1 procent. Arbetstagarna i staten har haft en positiv reallöneutveckling varje år sedan mitten av 1990-talet fram till år 2020. Trots att köpkraften för statsanställda sjönk under 2022 har den därför i ett längre perspektiv istället ökat med drygt 45 procent i genomsnitt sedan mitten av 90-talet. Övriga arbetsmarknadssektorer har haft en liknande utveckling.
Medellönen för statsanställda 2022 var 40 900 kronor och medianlönen var 38 200 kronor. Lönespridningen minskade efter att den dessförinnan ökat två år i rad. Enskilda överenskommelser ökade i antal.
Mer om löneutveckling
Kollektiv löneutveckling
Den kollektiva löneutvecklingen i årstakt, det vill säga med hänsyn tagen till lönerevisionsperiodernas olika längder, på det statliga avtalsområdet, uppgick till 2,3 procent mellan september 2021 och september 2022. Det innebar en marginell ökning jämfört med löneökningen föregående år som uppgick till 2,2 procent.
Den löneutveckling som registrerats i den partsgemensamma lönestatistiken har i huvudsak uppkommit genom lokala lönerevisioner som härrör från andra året i RALS 2020-2023 och från RALS-T. De flesta av Arbetsgivarverkets medlemmar hade vid mättillfället i september 2022 genomfört den andra lönerevisionen enligt RALS 2020-2023 och slutfört den årliga lönerevisionen för motsvarande period i Saco-S tillsvidareavtal. De flesta medlemmar hade 12 månaders revisionsperiod och den genomsnittliga revisionsperioden för hela staten blev 12,1 månader. Tidpunkterna för de lokala lönerevisionerna hos de statliga arbetsgivarna varierar däremot över året. Därför kan inte den löneutveckling som registreras i statistiken för ett enskilt år fullt ut tolkas som ett resultat av just det årets lönerevision.
Den kollektiva löneutvecklingen i staten utgörs av utvecklingen av den genomsnittliga fasta lönen för anställda i staten. Utan justeringen till årstakt ökade den genomsnittliga fasta månadslönen (grundlön + fasta lönetillägg) beräknad för årsarbetskrafter inom det statliga avtalsområdet med 2,4 procent mellan september 2021 och september 2022. (För de uppgifter som är lönerelaterade har även begränsningar satts så att underlaget endast omfattar anställningar med månadslön med en arbetstidsomfattning som är 40 procent eller mer av en heltidsanställning.)
Den kollektiva löneutvecklingen innebär också att alla förändringar av lönen räknas med i detta mått (se även länken Förklaringar – löneutveckling, i faktarutan ovan). Det innebär att löneutvecklingen påverkas av lönerevisioner, byte av arbete och befordringar samt strukturella förändringar. Strukturella förändringar innebär att medellönen påverkas av nyanställningar och avgångar samt på grund av förändringar i verksamheten. Den kollektiva löneutvecklingen speglar därför kostnadsökningen för löner under den senaste statistikperioden.
Löneutveckling för olika löneutvecklingsmått
Det finns olika löneutvecklingsmått med olika egenskaper. Löneutvecklingen för identiska individer var 3,6 procent i årstakt i september 2022. Löneutvecklingsmåttet för identiska individer, identisk BESTA var 3,0 procent.
Diagram - Löneutveckling, årstakt 2014-2022, procent
Det finns alltid en skillnad mellan måtten som beror på att populationen i de olika måtten inte är densamma. I normalfallet är löneutvecklingen för identiska individer runt en procentenhet högre än den kollektiva löneutvecklingen. Detta beror främst på att skillnaden är att individer som avslutar sin anställning (på grund av pension eller av annan anledning) oftare, men inte alltid, har högre lönenivå än individer som börjar sin anställning, se även faktarutan om löneutveckling.
Diagrammet innehåller alla tre löneutvecklingsmåtten sett över de tre senaste avtalsperioderna samt första och andra året i nuvarande avtalsperiod i staten (RALS 2013-2016/RALS-T, RALS 2016-2017/RALS-T, RALS 2017-2020/RALS-T och RALS 2020-2023/RALS-T). En bidragande faktor till att skillnaden mellan den kollektiva löneutvecklingen och löneutvecklingen för identiska individer var relativt stor 2022, en ökning från 1,1 procentenheter år 2021 till 1,3 procentenheter 2022, var att antalet nyanställningar ökade från cirka 26 500 år 2021 till cirka 30 000 år 2022. Fler yngre anställda med ingångslöner som är lägre än statens medellön har tillkommit vilket ger ett tryck nedåt på den kollektiva löneutvecklingen. Motsvarande effekt syns mellan åren 2018 till 2021 då antalet nyanställningar ökade från drygt 25 000 till cirka 26 500 och skillnaden mellan löneutvecklingsmåtten ökade från 0,9 procentenheter till 1,1 procentenheter. Under 2018 minskade däremot skillnaden mellan måtten markant, från 1,2 till 0,9 procentenheter, vilket sammanföll med en ovanligt stor minskning i antalet nyanställningar under 2018. Under 2017 var antalet nyanställda i staten drygt 28 000 medan antalet nyanställda sjönk till drygt 25 000 under 2018.
Real löneutveckling 1998-2022
När den nominella löneutvecklingen i årstakt för år 2022 på 2,3 procent justerats för en historiskt sett hög inflationstakt som uppgick till 8,4 procent enligt KPI, uppgick den reala löneutvecklingen till minus 6,1 procent. Sedan industriavtalets tillkomst i mitten på 90-talet har det varit positiv reallöneutveckling i staten alla år utom år 2021 då den var oförändrad.
Den reala löneutvecklingen har varierat mycket under perioden eftersom inflationen har varierat. Under perioden 1998-2021 ökade reallönen sammantaget med 55 procent men räknar man med det senaste året ökade reallönen istället med 46 procent mellan år 2022 och 1998. Det innebär att lönens köpkraft för de statsanställda i genomsnitt är tillbaka på nivån för år 2015. Motsvarande utveckling har skett för hela arbetsmarknaden.
Ta del av det interaktiva diagrammet på sidan Löner (klicka sedan på den översta, mittersta rutan i det interaktiva diagrammet för att se hur den reala löneutvecklingen varierat under åren).
I ett längre historiskt perspektiv har inflationstakten sedan mitten av 1990-talet legat på en lägre nivå än tidigare, undantaget år 2022. Det beror på flera faktorer, bland annat på att Riksbanken under 1990-talet antog ett inflationsmål och blev mer självständig från regering och riksdag samt troligtvis också på grund av ökad global konkurrens och teknikutveckling. År 1997 tillkom också industriavtalet vilket har bidragit till lägre pris- och löneökningar och år 2000 bildades Medlingsinstitutet med den övergripande uppgiften att verka för en väl fungerande lönebildning. Den relativt sett låga inflationstakten har inneburit att reallöneutvecklingen uppgår till i genomsnitt 1,5 procent per år för hela perioden 1998-2022. Den nominella löneökningen har uppgått till 3,1 procent per år i genomsnitt för hela perioden.
Den historiskt höga reallöneutvecklingen under hela mätperioden är inte specifik för den statliga sektorn. Mönstret återfinns över hela arbetsmarknaden. Samtidigt har statliga arbetsgivares reala kostnader för löner därmed ökat i en takt som inte motsvaras av den reala förändringen av förvaltningsanslagen för löner, lokaler och övrig förvaltning.
Löneutveckling jämfört med hela arbetsmarknaden
Sammantaget över hela tidsperioden kan man se att det har varit en något jämnare utveckling i staten jämfört med övriga sektorer. Staten ligger ofta i mitten, löneutvecklingen har de flesta åren inte varit högst men heller inte lägst. Statens centrala avtal har också haft en eftersläpning på ett halvår jämfört med övriga sektorer. Det stämmer väl med den arbetsgivarpolitiska delegeringen som bland annat säger att staten inte ska vara lönenormerande och därmed inte störa kostnadsutvecklingen i det konkurrensutsatta näringslivet.
Diagram - Kollektiv löneutveckling per arbetsmarknadssektor i procent, åren 1998-2022
Källor: Arbetsgivarverket, Svenskt Näringsliv samt Sveriges Kommuner och Regioner.
Arbetsgivarverket tecknar centrala kollektivavtal om lön med OFR/S,P,O, Saco-S samt Seko. Det är tre olika avtal med olika giltighetstid och olika revisionsmodeller. De centrala löneavtalen är utformade som processavtal och beskriver både principer för lönesättning och steg som arbetsgivare och fack ska gå igenom i den lokala lönerevisionsprocessen. I de centrala avtalen framgår också vilka möjligheter som lokala parter har att anpassa processen. Utifrån dessa tecknar lokala parter lokala kollektivavtal som närmare beskriver hur den lokala löneprocessen ser ut. Det kan handla om vilken revisionstidpunkt som ska gälla och om nya löner ska sättas i lönesättande samtal eller kollektivavtalsförhandling.
Eftersom löneprocessen hos Arbetsgivarverkets medlemmar bestäms utifrån lokala behov kan därför revisionstidpunkterna variera över året. Utgångspunkten i de centrala avtalen är att lönerevisionen sker per 1 oktober, om inte lokala parter överenskommer om annat, och det är också då merparten av medlemmarna har genomfört lönerevision. Eftersom Arbetsgivarverkets statistikinsamling sker i september avser statistiken i huvudsak de löner som gällde från 1 oktober föregående år. I diagrammet jämförs därför statens löner med de andra sektorernas löner som för de flesta år bestämdes under april/maj föregående år. Löneutvecklingen för respektive sektor förutom staten beräknas därför utifrån statistikinsamlingen som genomfördes i slutet av föregående år.
På grund av Coronapandemins effekter samt avtalskonstruktionen i industrin med prolongeringen av avtalsperioden och de förskjutna revisionsperioderna under år 2020, krävs det extra försiktighet vid tolkningen av jämförelsen mellan sektorerna för avtalsperioden åren 2020-2023 i diagrammet. En mer tillförlitlig jämförelse av utfallen mellan sektorerna kommer istället att kunna göras när avtalsperioderna löper ut under år 2023 och då samtliga lönerevisioner inom de olika sektorerna registrerats i statistiken.
I diagrammet syns också att löneökningstakten tydligt växlade ned i alla sektorer efter finanskrisen 2008 och att den inte heller ökade när den senaste högkonjunkturen började i Sverige under 2015. Löneutveckligen har istället legat runt 2,5 procent per år för den totala ekonomin i Sverige sedan finanskrisen (Mer om löneutvecklingen i hela ekonomin kan man läsa om på www.medlingsinstitutet.se). Från år 2013 fram till år 2021 ser man att kommunerna har legat lika högt eller lite högre än övriga sektorer. Det beror på att lärare, socialsekreterare och personal på vårdboenden har haft riktade lönesatsningar vissa år vilket gjort att deras utveckling då varit hög. Exempelvis är lärarlönelyftet och förstelärarreformen två satsningar som har bidragit till den jämförelsevis högre löneutvecklingen i kommunerna. Under år 2022 har det dock inte gjorts några extra satsningar på dessa grupper och löneökningstakten i kommunerna har växlat ned.
Lönenivå
Medellönen för samtliga (medarbetare och chefer) inom det statliga avtalsområdet var i september 2022 40 900 kronor vilket var en ökning med 900 kronor jämfört med september 2021.
Löneutveckling – COFOG-, medlems- och individnivå
För att få en bild över hur löneökningar fördelats på medlems- och individnivå under statistikperioden september 2021 – september 2022 har löneutvecklingen för de individer i lönestatistiken som var anställda hos samma medlem vid de båda mättillfällena analyserats. Analysen omfattar 229 700 identiska individer inom det statliga avtalsområdet. (Löneanalyserna för identiska individer avser individer hos samma arbetsgivare, fast månadslön det vill säga grundlön + fasta lönetillägg, anställningar med en arbetstidsomfattning som är 40 procent eller mer av en heltidsanställning.)
I diagrammet nedan visas löneutvecklingen för identiska individer per verksamhetsinriktning. Under 2022 var löneutvecklingen för Samhällsskydd och rättsskipning högst på 5,6 procent och där var det Polismyndigheten och Kriminalvården som bidrog mest.
Diagram - Löneutveckling (årstakt) per verksamhetsinriktning 2021-2022, identiska individer
Samhällsskydd och rättsskipning hade även högst löneutveckling åren 2018, 2020 och 2021 vilket i huvudsak berodde på Polismyndighetens lönerevisioner samt löneökningar genom arbetsgivarbeslut med de extra medel som Riksdagen beslutade om.
Åren 2017 och 2019 var Försvar den verksamhetsinriktning som hade den högsta löneutvecklingen. Detta kan till största del härledas till Försvarsmaktens löneutveckling för identiska individer som var högre än genomsnittet för staten. Samtidigt hade Försvarsmakten en lägre kollektiv löneutveckling än genomsnittet för staten under båda dessa år. Det berodde på att det då var många nyanställningar av soldater och sjömän, dessa grupper har både en lägre genomsnittsålder och genomsnittslön än staten som helhet.
Under 2014 och 2015 var löneutvecklingen inom Utbildning högre än genomsnittet för staten. En förklaring är att vissa yrkeskategorier vid universitet och högskolor lönesätts i tariffstegar och befordringsgångar, vilket har drivit upp löneökningarna. En annan förklaring är att det på andra arbetsmarknadssektorers avtalsområden funnits riktade insatser som även kan ha påverkat det statliga avtalsområdet, exempelvis lärarlönelyftet och förstelärarreformen inom kommunerna.
Spridningen mellan verksamhetsinriktningarna är förhållandevis stor för den studerade perioden. För att få en tydligare bild av löneutvecklingens spridning behöver staten delas upp i mindre delar, vilket görs i nästa avsnitt.
Löneutvecklingen för identiska individer i årstakt per medlem låg mellan 1,3 och 6,5 procent för de olika medlemmarna. Medianen av de olika medlemmarnas löneutvecklingar var 2,8 procent, medan medeltalet för hela staten utan en uppdelning på medlemsnivå var 3,6 procent. Att den genomsnittliga löneutvecklingen var högre än medianen för hela staten beror på att ett flertal medlemmar med relativt många anställda återfanns på en högre löneutvecklingsnivå.
Spridningen av löneutvecklingen per medlem mellan medlemmarna kan tyda på att verksamheterna använder den lokala lönebildningen på ett ändamålsenligt sätt och sätter lön utifrån de förutsättningar som råder för den enskilda verksamheten.
Diagrammet nedan visar hur spridningen av löneutvecklingen för identiska individer i årstakt fördelat sig på individnivå under år 2022 samt som ett medelvärde av åren 2014-2021 (de fyra senaste avtalsperioderna i staten). Det senaste årets löneutvecklings-spridning visar att en högre andel individer återfanns på de lägre löneutvecklingstalen 1-2 procent, jämfört med genomsnittet av åren 2014-2021. Det berodde i huvudsak på att flera myndigheter hade en jämförelsevis stor andel av de anställda på löneutvecklingstalen 1-2 procent snarare än att enskilda myndigheter stack ut. Det var också en högre andel individer som hade en löneökning på 4 procent eller mer jämfört med det historiska genomsnittet. Det berodde i huvudsak på Polismyndighetens lönerevision men även Kriminalvården och Försvarsmakten bidrog.
Diagram - Spridning av löneutvecklingen för identiska individer i årstakt på individnivå, 2022 samt medelvärde för åren 2014-2021 (fyra senaste avtalsperioderna)
Bland de anställda med relativt hög löneutveckling utgörs en stor del av löneökningen av befordringar, byte av arbetsuppgifter inom samma medlem, uppflyttningar i tariffer och andra särskilda skäl för beslut om lön mellan revisioner. Eftersom dessa skäl till lönehöjning förekommer mer eller mindre inom alla myndigheter finns det en relativt stor grupp som har en löneutveckling på 7 procent eller mer. År 2022 var det 12 procent av de identiska individerna som hade en löneutveckling på 7 procent eller mer, en uppgång från 2021 då denna grupp utgjorde 9 procent av de anställda i staten.
Lönespridningen minskade efter två års ökning
I diagrammet nedan redovisas olika mått för lönespridningen inom staten. Under 2022 minskade lönespridningen enligt alla tre olika sätt att mäta. Det beror på att den 10:e percentillönen ökade mest och att den 90:e percentillönen hade lägst löneutveckling. Det betyder att lönestrukturen har blivit något mer sammanpressad i staten under det senaste året. Under 2021 ökade däremot lönespridningen enligt måttet P90/P10 för andra året i rad. Den ökningen bröt en trend med minskande lönespridning sedan 2014. Dessförinnan hade lönespridningen ökat för de flesta åren sedan 2006 då den var knappt 2,0.
Diagram - Lönespridning 2006-2022, kvoter mellan olika percentillöner (skalan börjar med 1,2)
Om man tittar på utvecklingen av alla tre måtten över tid syns det tydligt att mellan 2006 och 2014 var det ökningen av spridningen inom de lägre lönenivåerna (P50/P10) som bidrog till en ökad total lönespridning. I diagrammet kan man även se att lönespridningen för de högre lönenivåerna (P90/P50) i princip varit konstant fram till 2015 för att sedan minska de sju senaste åren. Minskningen beror till stor del både på ett utflöde av individer med hög lön samt att medianlönen procentuellt sett ökat mer än lönerna på högre lönenivåer.
Det är inte självklart hur stor en lönespridning eller differentiering av löner bör vara. En ändamålsenlig lönespridning måste ses i relation till den enskilda verksamheten. Den lokala lönebildningen ska vara ett effektivt styrmedel för att nå de mål som finns för verksamheten och säkra kompetensförsörjningen. Lönebildningen ska vara saklig, individuell och differentierad för att främja goda resultat och kompetensförsörjning.
Det kan vara strukturella effekter (till exempel när myndigheter får förändrade uppdrag eller instruktioner), och inte alltid de centrala ramavtalens löneprinciper med individuella och differentierade löner, som gett upphov till en förändring av lönespridningen under perioden. En minskad lönespridning i staten under längre tid måste uppmärksammas och följas, då en låg lönespridning kan påverka statens kompetensförsörjning negativt. Därför är det värt att notera minskningen av lönespridningen enligt måttet P90/P10 sedan år 2014. En väl fungerande kompetensförsörjning gynnas bland annat av en individuell och differentierad lönesättning.
Vad menas med det statliga avtalsområden?
Med det statliga avtalsområdet avses dels statliga myndigheter och affärsverk under regeringen som är obligatoriska medlemmar, dels frivilliga medlemmar som är icke-statliga arbetsgivare med anknytning till det statliga området.
Parterna, Arbetsgivarverket och OFR/S,P,O samt Arbetsgivarverket och Seko, har slutit Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom det statliga avtalsområdet (RALS 2020-2023) för en avtalsperiod som omfattar tiden från och med den 1 december 2020 till och med den 30 september 2023.
Parterna, Arbetsgivarverket och Saco-S, slöt Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom det statliga avtalsområdet (RALS 2010-T) den 25 oktober 2010.
Vad är COFOG?
COFOG (Classification of the Functions of Government) är en internationell klassifikation framtagen av FN som grupperar offentliga sektorns utgifter efter deras funktion eller ändamål. Med anledning av att antalet anställda inom de olika verksamhetsinriktningarna är så olika, har de tio grupperna i COFOG blivit hopslagna till sju i Arbetsgivarverkets statistik. Socialt skydd mm inkluderar Hälso- och sjukvård. Näringslivsfrågor mm inkluderar Miljöskydd samt Bostadsförsörjning och samhällsutveckling.
Lönespridning, olika mått
Lönespridningen mäts här som kvoter mellan olika percentillöner. Lönespridningen mellan olika år kan då jämföras utan påverkan av skillnader i lönenivåer mellan åren. Kvoten mellan den 90:e percentillönen och den 10:e percentillönen är det mest vedertagna måttet. Då jämförs en lön högt upp i fördelningen med en lön som ligger långt ned i fördelningen. Den tionde percentilen är den lönenivå som 10 procent av lönerna ligger under, det vill säga en låg lön. På samma sätt är den 90:e percentilen den lönenivå som 90 procent av lönerna ligger under, det vill säga en hög lön.
Formeln som används för att mäta lönespridning är enligt P90/P10:
90:e percentillönen dividerat med 10:e percentillönen