Statliga arbetsgivare går in i 2026–2027 med kostnader som ökar snabbare än anslagen

Förvaltningsanslagen hänger inte med kostnadsutvecklingen. När kostnader för löner, lokaler och pensioner ökar snabbare än anslagen pressas statliga myndigheters förmåga att vara stabila och attraktiva arbetsgivare.

Statliga arbetsgivare går mot några ekonomiskt tuffa år för 2026 och 2027. För en genomsnittlig myndighet ökar förvaltningsanslagen med 1,92 procent år 2026. Samtidigt pekar prognoserna på att förvaltningskostnaderna ökar med 2,3 procent år 2026. Det innebär att kostnaderna förväntas stiga snabbare än de anslagsökningar våra medlemmar fått 2026.   

– De ekonomiska förutsättningarna för statliga arbetsgivare försämras tydligt under de kommande åren. Redan nu finns en växande oro bland Arbetsgivarverkets medlemmar att förvaltningsanslagen inte räcker till löner, pensioner, arbetsgivaravgifter, lokaler och andra nödvändiga personalkostnader under 2026 och 2027, säger Roger Vilhelmsson, chefsekonom på Arbetsgivarverket.  

Prognoserna för 2027 är ännu mer bekymmersamma. Förvaltningsanslagen ökar med cirka 1,4 procent, medan kostnaderna väntas stiga med närmare 2,9 procent. Gapet – nästan 1,5 procentenheter – riskerar att slå direkt mot verksamhet, kompetensförsörjning och arbetsvillkor. Beräkningarna bygger på prognoser som togs fram före den senaste geopolitiska utvecklingen.

Geopolitisk oro pressar kostnaderna ytterligare 

Den pågående Irankonflikten riskerar att förvärra läget ytterligare enligt Roger Vilhelmsson. Stigande energipriser driver upp inflationen och slår brett mot allt från lokaler och transporter till livsmedel och tjänster. Högre priser i ekonomin innebär högre förvaltningskostnader för staten. För statliga arbetsgivare betyder det ytterligare press i ett redan ansträngt läge.

Fler sparkrav riskerar att urholka modellen

Mot denna bakgrund vore ytterligare sparkrav på förvaltningsanslagen blir problematiska ur flera synvinklar. Jakten på nytt reformutrymme efter en expansiv budgetpolitik och ökade försvarsutgifter riskerar att leda till besparingar som i praktiken innebär politisk inblandning i den statliga lönebildningen.

Modellen för ramanslag och pris- och löneomräkningen finns till för att skydda lönebildningen från kortsiktiga politiska ingrepp. Produktivitetsavdraget skapar redan ett betydande effektiviseringstryck och ett budgetutrymme för staten. Att lägga ytterligare sparbeting utanför modellen riskerar att underminera förutsägbarheten för statliga arbetsgivare – och på sikt även förtroendet för modellen.

– Historien visar vad som händer när politiken tar över lönebildningen: hög inflation, svagare statsfinanser och försämrade reallöner. Det är en utveckling vi inte vill tillbaka till, säger Roger Vilhelmsson.

Dyra reformer för arbetsgivarna 

Samtidigt diskuteras reformer som ytterligare driver på kostnaderna för statliga arbetsgivare. Förslag om arbetstidsförkortning med bibehållen lön och slopat karensavdrag innebär kraftigt ökade kostnader för arbetsgivare.

En arbetstidsförkortning minskar antalet arbetade timmar och sänker produktionen. För att upprätthålla verksamhetens omfattning och kvalitet krävs fler anställda – i en arbetsmarknad där statliga myndigheter redan har svårt att rekrytera rätt kompetens.

Ett slopat karensavdrag beräknas öka statens kostnader med minst 500 miljoner kronor per år, utöver indirekta effekter som högre korttidsfrånvaro och ökade vikariekostnader. Det finns inga kostnadsfria reformer – notan hamnar alltid hos arbetsgivarna och i slutändan hos skattebetalarna.

Administrationen kväver effektiviteten

Parallellt ökar den administrativa bördan i staten. Trots myndigheternas arbete med att fokusera på kärnverksamheten har rapporteringskrav, detaljstyrning och överimplementering av EU-regler drivit upp kostnaderna. Ofta införs nya regler utan att gamla tas bort. Resultatet blir dubbla system, mer administration och mindre utrymme för verksamhet. Ett aktuellt exempel är lönetransparensdirektivet, där det svenska genomförandet var tänkt att gå längre än EU:s krav vilket riskerar att slå särskilt hårt mot mindre myndigheter. Efter diskussioner med Svenskt Näringsliv, SKR och Arbetsgivarverket har regeringen dock beslutat att inte lägga fram en proposition för genomförande utan vill nu få till en begränsad omförhandling på området, vilket är positivt menar Roger Vilhelmsson.

Om effektivisering av statsförvaltningen ska tas på allvar är minskad administration en av de mest träffsäkra åtgärderna – förutsatt att den görs med omdöme och respekt för viktiga regelverk.

Gör pris- och löneomräkningen mer träffsäker

Den så kallade pris- och löneomräkningen har tjänat staten väl genom åren och bör värnas. Samtidigt finns skäl att utveckla den. Ett alternativ är att behålla det samlade produktivitetskravet, men differentiera avdraget utifrån myndigheternas faktiska möjligheter att effektivisera.

Från forskningen vet vi att arbetskraftsintensiva verksamheter har generellt svårare att effektivisera än kapitalintensiva. Ett alltför trubbigt produktivitetskrav riskerar därför att leda till neddragningar och kvalitetsförsämringar snarare än verklig effektivisering. Målet måste vara tydligt; samma verksamhet, samma kvalitet – till lägre kostnad.