Vid utlandsstationering har arbetstagaren sitt tjänsteställe på en angiven stationeringsort utomlands. Arbetstagaren lever i normalfallet ”som hemma” det vill säga i självhushåll på stationeringsorten. Vid utlandsstationering kan utlandskontraktet även omfatta villkor för medföljande familjemedlemmar (make/maka/sambo och barn under 19 år).

Det är arbetsgivaren som bedömer och beslutar under vilka former som tjänsteutövningen ska bedrivas utomlands. Det kan antingen vara en utrikes tjänsteresa eller en utlandsstationering med URA (avtal om utlandskontrakt och riktlinjer för anställningsvillkor vid tjänstgöring utomlands).

Det som avgör formen är utlandsuppdragets karaktär, förhållanden på tjänstgöringsorten och arbetstagarens situation. Om arbetstagaren ska bo på hotell och äta sina måltider på restaurang är det i normalfallet att betrakta som en tjänsteresa. Om arbetstagaren ska bo i lägenhet eller hus, handla sin mat och tillreda den "i självhushåll som hemma" är det att se som en utlandsstationering med URA.

Om arbetstagarens familjemedlemmar (make/maka/sambo och barn) medges att omfattas av förmåner och villkor med koppling till arbetstagarens utlandstjänstgöring kan det hanteras inom ramen för URA och det utlandskontrakt som upprättas mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.

Det beror på vilken myndighet som utlandsstationerar arbetstagaren. URA (avtal om utlandskontrakt och riktlinjer för anställningsvillkor vid tjänstgöring utomlands) är det generella statliga avtalet vid utlandsstationering av arbetstagare vid myndigheterna under regeringen, som enligt arbetsgivarens beslut ska vara utlandsstationerade vid tjänstgöring utomlands.

UVA (avtal om utlandstjänstgöring) omfattar endast arbetstagare vid Regeringskansliet samt arbetstagare som Sida efter samråd med Regeringskansliet utlandsstationerar vid en utlandsmyndighet.

• anställda hos Regeringskansliet respektive Sida som i sin anställning utlandsstationeras till en utlandsmyndighet,
• författningsreglerad anställning inom Försvarsmaktens väpnade styrka utomlands och Polisens utlandsstyrka,
• anställda hos Arbetsgivarverkets frivilliga medlemmar.
• personal som anställs direkt på den utrikes verksamhetsorten eftersom de inte betraktas som utlandsstationerade. Det gäller vanligtvis medborgare i det land i vilken verksamhetsorten ligger men gäller även om det är en svensk medborgare eller en ”tredjelandsmedborgare” som är bosatt i verksamhetslandet då han/hon anställs.

URA tillämpas heller inte för tjänstlediga arbetstagare som utför myndighetens verksamhet i annan anställning än staten.

Arbetstagare som är tjänstlediga och bedriver myndighetens verksamhet utomlands via anställning i så kallade exportbolag omfattas inte heller av de avtals- och lagreglerade förmåner som gäller för statliga anställningar.

Ersättning för bostadskostnader enligt URA omfattar inte arbetstagarens privata bostadskostnader i Sverige. Villkoren i URA är nära sammanflätade med inkomstskattelagens bestämmelser och URA kan därför endast medge ersättning för "den dubbla bostadskostnad" inklusive driftskostnader som kan uppstå på stationeringsorten förorsakad av arbetstagarens utlandsstationering.

En lokalanställning är när en arbetstagare anställs på plats i verksamhetslandet
lokalt. En sådan anställning kan ingås av en av regeringen förordnad så kallad
utlandsmyndighet till exempel ambassad eller konsultat.

Lokalanställda vid en av regeringen förordnad så kallad utlandsmyndighet är i normalfallet redan boende i verksamhetslandet och är medborgare där, alternativt tredjelandsmedborgare eller svenska medborgare som är boende i verksamhetslandet. Verksamhetslandets lagar och förmånssystem gäller i normalfallet. Vid utlandsstationering är arbetstagaren däremot anställd av och vid myndigheten i Sverige och sänds ut, det vill säga utlandsstationeras på den ort i det land där verksamheten för myndighetens räkning ska bedrivas.

En utlandsmyndighet är en av regeringen förordnad myndighet som ingår i utrikesrepresentationen. Exempel på det är ambassad, konsulat och delegation vid internationella organisationer (exempelvis Sveriges ständiga representation vid FN i New York). Andra statliga myndigheter som utför verksamhet utomlands är inte utlandsmyndighet i denna bemärkelse.

Regeringen anger i författning (förordningen med instruktion för Regeringskansliet och instruktionen för utrikesförvaltningen) vilka organ som är att anse som en utlandsmyndighet.

Enligt Arbetsgivarverkets bedömning är det enbart utlandsmyndigheterna som kan göra det, det vill säga inga andra statliga myndigheter som bedriver verksamhet i utlandet har denna möjlighet.

Bedömningen utgår från att det är de utlandsmyndigheter som regeringen förordnat som har de juridiska befogenheterna att agera rättssubjekt för svenska staten utomlands. Dessa myndigheter kan i denna funktion ingå juridiskt bindande avtal, öppna bankkonton, teckna hyreskontrakt, agera arbetsgivare och anställa personal lokalt i verksamhetslandet.

För andra statliga myndigheter som inte har denna rättskapacitet eller juridiska befogenheter finns inte förutsättningarna att – utan en bakomliggande överenskommelse mellan Sverige (regeringen) och berört land – agera som juridiskt rättssubjekt i annat land.

Den som anställer en arbetstagare lokalt i ett annat land måste ha de tillstånd som krävs för att verka som arbetsgivare i det landet. De av regeringen förordnade utlandsmyndigheterna har det. För övriga svenska myndigheter finns, sett ur ett generellt perspektiv, inte denna möjlighet. Även de statliga universiteten och högskolorna som vill anställa utomlands boende forskare i sina hemländer är begränsade på samma sätt.

Idag användes därför, av vissa myndigheter som bedriver verksamhet i utlandet, möjligheten att istället anlita lokala resurser genom nationella eller internationella bemanningsföretag. Vid anlitande av bemanningsföretag, uppdragstagare, konsulter eller på annat sätt via annan etablerad aktör i landet kan regelverken kring offentlig upphandling bli aktuella. 

Anställningsvillkor enligt kollektivavtal

Situationen med distansarbete utomlands är oreglerad i våra kollektivavtal och rättsläget är oklart. Utifrån detta bör situationen om distansarbete från utlandet undvikas.

Utgångspunkten för att våra centrala kollektivavtal vid utlandstjänstgöring ska gälla är nämligen att personer som arbetar utomlands antingen är lokalanställda i utlandet på en utlandsmyndighet (det vill säga vid Sveriges ambassader utomlands), då gäller vårt LOK-avtal, eller är utlandsstationerade från Sverige (då gäller i normalfallet URA och för vissa utsända arbetstagare med placering på utlandsmyndighet, UVA). Myndigheter som inte är en utlandsmyndighet får inte lokalanställa arbetstagare i ett annat land.

Vad avser kollektivavtalade försäkringar så gäller, förutsatt att reglerna är tillämpliga enligt ovan, TGL-S och PSA (begränsningar förekommer för vissa lokalanställda och arbetstagare med annan socialförsäkringstillhörighet än i Sverige ). Vid, av arbetsgivaren beordrad tjänsteresa utomlands, gäller statens tjänstereseförsäkring samt för utsända på URA och UVA respektive avtals kompletterande försäkringsskydd som tecknas genom Kammarkollegiet (URA respektive UVA-försäkring).  

Arbetsrättslig och arbetsmiljörättslig lagstiftning

Vid lagvalsfrågor i samband med anställningar är huvudregeln, om parterna inte kommit överens om annat, att det är lagen i det land som arbetet vanligtvis utförs i som är tillämplig. Om den anställde inte vanligtvis utför sitt arbete i ett och samma land är det lagen i det land där verksamhetsstället som hen anställdes vid är beläget. Detta gäller om det inte av de samlade omständigheterna framgår att anställningsavtalet har närmare anknytning till ett annat land, då är det lagen i det landet som ska tillämpas. Om arbetet vanligtvis utförs i till exempel Frankrike kan det således vara fransk arbetsmiljölag och fransk anställningsskyddslag som ska tillämpas trots att arbetstagaren enligt anställningsbeviset är placerad i Sverige. Gränsdragningsfrågor kan dock uppstå och får bedömas från fall till fall.

Socialförsäkring

När det gäller socialförsäkringen och lagvalsfrågor gäller olika beroende på om det handlar om arbete inom EU/EES eller utanför EU/EES (tredje land). I dagligt tal brukar vi tala om ”det land där en person är försäkrad” när vi menar ”det land vars socialförsäkringsregler ska gälla”.

Vid utsändning och tjänsteresa är arbetstagaren normalt försäkrad i det utsändande landet/det land där arbetsgivaren finns (oavsett om det är inom EU eller inte).

I övrigt gäller följande huvudregler.

Inom EU

Frågan om var en arbetstagare kan anses försäkrad regleras i huvudsak i förordning (EG) nr 883/2004.

Offentliga arbetsgivare (myndigheter under regering och riksdag) 

En offentligt anställd arbetstagare är försäkrad i det land där arbetsgivaren finns. Det gäller oavsett var personen är bosatt och var personen arbetar (artikel 13.1.b). Det innebär exempelvis att en arbetstagare som är anställd av en myndighet i Sverige kan arbeta på distans utomlands och ändå vara försäkrad i Sverige. För lokalanställda vid utlandsmyndigheter, det vill säga arbetstagare som inte är anställda i Sverige utan anställda “på plats”, på utlandsmyndigheten, gäller dock att de är försäkrade i arbetslandet (artikel 11.3 a.)

Om arbetstagaren är offentligt anställd i ett land och arbetar för en privat arbetsgivare i ett annat land, är arbetstagaren försäkrad i det land där den offentliga arbetsgivaren finns (artikel 13.4). Endast om en person är anställd av flera offentliga arbetsgivare gäller regeln om arbete i flera länder (samma som för privat anställda, se nedan).

Privata arbetsgivare (Arbetsgivarverkets frivilliga medlemmar)

Privat anställda arbetstagare omfattas av huvudregeln inom EU och omfattas därför som regel av socialförsäkringen i det land där arbetet faktiskt utförs, oavsett om arbetstagaren bor där eller inte. Så om arbetstagaren till exempel utför arbete på distans i ett EU/EES-land, men bor eller är anställd i ett annat land, är hen som regel försäkrad i arbetslandet (artikel 11.3 a).

Om arbetstagaren däremot arbetar omväxlande i till exempel två länder (för samma eller olika arbetsgivare) är arbetstagaren försäkrad i bosättningslandet om hen arbetar en väsentlig del, minst 25 procent, i bosättningslandet (artikel 13.1.a). Om arbetstagaren utför mindre än en väsentlig del av arbetet i bosättningslandet bestäms den tillämpliga lagstiftningen utifrån olika bestämmelser beroende på hur många arbetsgivare personen har och var arbetsgivaren eller arbetsgivarna har sitt säte.

Utanför EU/EES (tredje land)

Utanför EU/EES gäller som regel socialförsäkringsbalken (SFB), om det inte finns en konvention/avtal med ett annat land. Då kan andra regler helt eller delvis gälla. Här beskrivs vad som gäller enligt SFB. Utanför EU/EES gör man skillnad på den bosättningsbaserade försäkringen (till den hör exempelvis förmåner som barnbidrag) och den arbetsbaserade försäkringen (till den hör exempelvis sjukpenning).

Den bosättningsbaserade försäkringen

En person som bosätter sig i annat land kvarstår ofta i den svenska försäkringen så länge avsikten är att inte vara borta längre än ett år (5 kap. 2 och 3 §§  SFB). Bedömningen av var personen kan anses bosatt görs dock genom en sammanvägning av en rad olika faktorer.

Den arbetsbaserade försäkringen

En arbetstagare som arbetar i Sverige är försäkrad för arbetsbaserade förmåner (6 kap. 2 § SFB). Med begreppet "arbete i Sverige" avses enligt huvudregeln arbete som rent fysiskt utförs i Sverige.

Begreppet kan dock också omfatta distansarbete i ett annat land om personen är anställd för att arbeta i sin arbetsgivares verksamhet i Sverige, och personens arbetsuppgifter är av den karaktären att de kan utföras på distans från ett annat land. Försäkringskassan gör dock en bedömning utifrån omständigheterna i varje enskilt fall för att se om en person är försäkrad för arbetsbaserade förmåner i Sverige.

För att vara säker på vad som gäller för en arbetstagare i ett enskilt fall rekommenderas att arbetstagaren stämmer av med Försäkringskassan vad som gäller i just dennes situation. Vidare kan det finnas risk för att personen blir dubbelförsäkrad och att arbetsgivaravgifter därmed ska betalas i två länder.