Vid utlandsstationering har arbetstagaren sitt tjänsteställe på en angiven stationeringsort utomlands. Arbetstagaren lever i normalfallet ”som hemma” det vill säga i självhushåll på stationeringsorten. Vid utlandsstationering kan utlandskontraktet även omfatta villkor för medföljande familjemedlemmar (make/maka/sambo och barn under 19 år).

Det är arbetsgivaren som bedömer och beslutar under vilka former som tjänsteutövningen ska bedrivas utomlands. Det kan antingen vara en utrikes tjänsteresa eller en utlandsstationering med URA (avtal om utlandskontrakt och riktlinjer för anställningsvillkor vid tjänstgöring utomlands).

Det som avgör formen är utlandsuppdragets karaktär, förhållanden på tjänstgöringsorten och arbetstagarens situation. Om arbetstagaren ska bo på hotell och äta sina måltider på restaurang är det i normalfallet att betrakta som en tjänsteresa. Om arbetstagaren ska bo i lägenhet eller hus, handla sin mat och tillreda den "i självhushåll som hemma" är det att se som en utlandsstationering med URA.

Om arbetstagarens familjemedlemmar (make/maka/sambo och barn) medges att omfattas av förmåner och villkor med koppling till arbetstagarens utlandstjänstgöring kan det hanteras inom ramen för URA och det utlandskontrakt som upprättas mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.

Det beror på vilken myndighet som utlandsstationerar arbetstagaren. URA (avtal om utlandskontrakt och riktlinjer för anställningsvillkor vid tjänstgöring utomlands) är det generella statliga avtalet vid utlandsstationering av arbetstagare vid myndigheterna under regeringen, som enligt arbetsgivarens beslut ska vara utlandsstationerade vid tjänstgöring utomlands.

UVA (avtal om utlandstjänstgöring) omfattar endast arbetstagare vid Regeringskansliet samt arbetstagare som Sida efter samråd med Regeringskansliet utlandsstationerar vid en utlandsmyndighet.

• anställda hos Regeringskansliet respektive Sida som i sin anställning utlandsstationeras till en utlandsmyndighet,
• författningsreglerad anställning inom Försvarsmaktens väpnade styrka utomlands och Polisens utlandsstyrka,
• anställda hos Arbetsgivarverkets frivilliga medlemmar.
• personal som anställs direkt på den utrikes verksamhetsorten eftersom de inte betraktas som utlandsstationerade. Det gäller vanligtvis medborgare i det land i vilken verksamhetsorten ligger men gäller även om det är en svensk medborgare eller en ”tredjelandsmedborgare” som är bosatt i verksamhetslandet då han/hon anställs.

URA tillämpas heller inte för tjänstlediga arbetstagare som utför myndighetens verksamhet i annan anställning än staten.

Arbetstagare som är tjänstlediga och bedriver myndighetens verksamhet utomlands via anställning i så kallade exportbolag omfattas inte heller av de avtals- och lagreglerade förmåner som gäller för statliga anställningar.

Ersättning för bostadskostnader enligt URA omfattar inte arbetstagarens privata bostadskostnader i Sverige. Villkoren i URA är nära sammanflätade med inkomstskattelagens bestämmelser och URA kan därför endast medge ersättning för "den dubbla bostadskostnad" inklusive driftskostnader som kan uppstå på stationeringsorten förorsakad av arbetstagarens utlandsstationering.

En lokalanställning är när en arbetstagare anställs på plats i verksamhetslandet
lokalt. En sådan anställning kan ingås av en av regeringen förordnad så kallad
utlandsmyndighet till exempel ambassad eller konsultat.

Lokalanställda vid en av regeringen förordnad så kallad utlandsmyndighet är i normalfallet redan boende i verksamhetslandet och är medborgare där, alternativt tredjelandsmedborgare eller svenska medborgare som är boende i verksamhetslandet. Verksamhetslandets lagar och förmånssystem gäller i normalfallet. Vid utlandsstationering är arbetstagaren däremot anställd av och vid myndigheten i Sverige och sänds ut, det vill säga utlandsstationeras på den ort i det land där verksamheten för myndighetens räkning ska bedrivas.

En utlandsmyndighet är en av regeringen förordnad myndighet som ingår i utrikesrepresentationen. Exempel på det är ambassad, konsulat och delegation vid internationella organisationer (exempelvis Sveriges ständiga representation vid FN i New York). Andra statliga myndigheter som utför verksamhet utomlands är inte utlandsmyndighet i denna bemärkelse.

Regeringen anger i författning (förordningen med instruktion för Regeringskansliet och instruktionen för utrikesförvaltningen) vilka organ som är att anse som en utlandsmyndighet.

Enligt Arbetsgivarverkets bedömning är det enbart utlandsmyndigheterna som kan göra det, det vill säga inga andra statliga myndigheter som bedriver verksamhet i utlandet har denna möjlighet.

Bedömningen utgår från att det är de utlandsmyndigheter som regeringen förordnat som har de juridiska befogenheterna att agera rättssubjekt för svenska staten utomlands. Dessa myndigheter kan i denna funktion ingå juridiskt bindande avtal, öppna bankkonton, teckna hyreskontrakt, agera arbetsgivare och anställa personal lokalt i verksamhetslandet.

För andra statliga myndigheter som inte har denna rättskapacitet eller juridiska befogenheter finns inte förutsättningarna att – utan en bakomliggande överenskommelse mellan Sverige (regeringen) och berört land – agera som juridiskt rättssubjekt i annat land.

Den som anställer en arbetstagare lokalt i ett annat land måste ha de tillstånd som krävs för att verka som arbetsgivare i det landet. De av regeringen förordnade utlandsmyndigheterna har det. För övriga svenska myndigheter finns, sett ur ett generellt perspektiv, inte denna möjlighet. Även de statliga universiteten och högskolorna som vill anställa utomlands boende forskare i sina hemländer är begränsade på samma sätt.

Idag användes därför, av vissa myndigheter som bedriver verksamhet i utlandet, möjligheten att istället anlita lokala resurser genom nationella eller internationella bemanningsföretag. Vid anlitande av bemanningsföretag, uppdragstagare, konsulter eller på annat sätt via annan etablerad aktör i landet kan regelverken kring offentlig upphandling bli aktuella. 

I dagsläget är rättsläget oklart vad gäller möjligheter för statliga arbetsgivare att medge distansarbete från utlandet på samma sätt som det kan medges i Sverige.

För att bringa klarhet pågår ett arbete med att kartlägga vilka möjligheter, begränsningar och observandum som finns i dessa sammanhang. Arbetet beräknas vara klart i slutet av november och i avvaktan på det kvarstår Arbetsgivarverkets tidigare rekommendation att distansarbete från utlandet bör undvikas.