Omplaceringsskyldigheten innebär att arbetsgivaren ska göra en noggrann utredning i omplaceringsfrågan och då verkligen tillvarata de möjligheter som finns att ordna en omplacering.

7 § andra st. lag om anställningsskydd (LAS) utgör en precisering av begreppet sakliga skäl, vilket innebär att en arbetstagare inte får sägas upp när en omplacering skäligen kan krävas av arbetsgivaren. Om det i en tvist är oklart om omplacering kunnat ske anses arbetsgivarens omplaceringsskyldighet normalt inte vara fullgjord. Arbetsgivaren har bevisbördan.

Statliga myndigheter ska, inför uppsägningshot, i första hand omplacera arbetstagare till de lediga befattningar som finns hos arbetsgivaren i enlighet med 7 § 2 st. lag om anställningsskydd (LAS). Det står arbetsgivaren fritt att erbjuda de lediga anställningarna utifrån verksamhetens behov.

Först när de lediga befattningarna är tillsatta och det alltjämt finns fler arbetstagare än arbetstillfällen ska 3 § TurA-S och 22 § 4 st. LAS tillämpas, det vill säga omplacering inom ramen för turordningskretsen.

Kretsen eller kretsarna ska bestämmas med hänsyn till de arbetsuppgifter som arbetsbristen avser. Varje krets ska omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns.

Se skriften Anställning i staten, avsnitt 18 och 3 § Avtal om turordning för arbetstagare hos staten (TurA-S).

Det finns inte sakliga skäl för uppsägning om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren i stället bereder arbetstagaren annat arbete hos sig, se 7 § 2 st. lag om anställningsskydd, LAS. En förutsättning för omplaceringsskyldigheten är dock att det finns omplaceringsmöjligheter. För en arbetstagare är det en rättighet att bli erbjuden omplacering, men också en skyldighet att acceptera en omplacering i viss mening.

Arbetsgivaren bör i första hand undersöka möjligheterna att ge arbetstagaren andra arbetsuppgifter inom ramen för anställningen. Om detta visar sig omöjligt, bör arbetsgivaren i andra hand söka erbjuda arbetstagaren annan anställning hos sig. Arbetet bör så långt som möjligt vara likvärdigt med det som arbetstagaren dittills har haft. Skyldigheten är dock inte inskränkt till anställningar av samma eller likande slag som den som arbetstagaren har. Arbetstagaren måste dock ha tillräckliga kvalifikationer för den anställning som denne avses bli omplacerad till.

Omplaceringsskyldigheten innebär att arbetsgivaren ska göra en noggrann utredning i omplaceringsfrågan och då verkligen tillvarata de möjligheter som finns att ordna en omplacering. Det kan vara svårt att på förhand avgöra vad som är ett skäligt omplaceringserbjudande och en bedömning får göras från fall till fall, å ena sidan utifrån arbetstagarnas arbetsuppgifter, anställningsvillkor, sysselsättningsgrad samt placering och å andra sidan utifrån de lediga befattningar som kan erbjudas vid tiden för omplaceringsutredningen.

Omplaceringsskyldigheten omfattar allt sådant arbete som arbetsgivaren vid uppsägningstidpunkten vet blir tillgängligt fram till den tidpunkt då anställningen upphör, det vill säga då uppsägningstiden löpt ut.

Det finns egentligen ingen tidsgräns. Arbetsgivaren ska ha informerat och förhandlat på ett sätt som är rimligt och arbetstagarorganisationerna ska ha haft rimlig tid att sätta sig in i informationen och givits tillräckligt med utrymme för förhandling.

Syftet med de lokala omställningsmedlen är att bidra till finansieringen av ett långsiktigt lokalt omställningsarbete genom proaktiva omställningsåtgärder och andra aktiviteter som stödjer både verksamheten och arbetstagarnas utveckling, utifrån arbetslinjen och ett längre arbetsliv. Det kan vara fråga om både kompetensutvecklande och kompetensavvecklande åtgärder, men själva omställningsperspektivet är centralt.

Det lokala kollektivavtalet om lokala omställningsmedel som respektive myndighet tecknar omfattar samtliga arbetstagare vid myndigheten. Avtal om lokala omställningsmedel är neutralt i den meningen att omställningsmedlen inte är förbehållna vissa anställningsformer, grupper eller individer.

Arbetsgivaren ska årligen redovisa användning och omfattning av de lokala omställningsmedlen till de lokala arbetstagarorganisationerna.

Om inte arbetsgivaren och de lokala arbetstagarorganisationerna kommit överens om annat ska parterna senast tre månader innan det lokala avtalet löper ut gemensamt göra en avstämning. Syftet med avstämningen är att analysera om arbetet fungerat enligt det centrala avtalets utgångspunkter och i enlighet med det lokala avtalet. Genom avstämningen kan parterna även ta tillvara tidigare års erfarenheter.