Bakgrund

Efter att en senior kammaråklagare dömts till skyddstillsyn med särskild föreskrift för grovt rattfylleri och grovt vållande till kroppsskada, beslutade EBM att åklagaren inte skulle utföra operativa arbetsuppgifter under viss tid då påföljd verkställdes (skyddstillsyn fortgår under en prövotid av tre år från den dag då påföljden börjar verkställas) och omplacerade honom till avdelningschefernas kansli. Beslutet gäller till och med den 1 oktober 2023 och ska därefter omprövas i ett särskilt beslut.

Förbundet menade att EBM varaktigt och mot åklagarens vilja fråntagit honom alla de författningsreglerade arbetsuppgifter som befattningen som allmän åklagare innehåller och ersatt dessa med handläggande arbetsuppgifter. Anställningen som senior kammaråklagare har därigenom ändrats på ett så grundläggande sätt att han i realiteten förflyttats till en ny anställning. Förbundet menade att agerandet är att likställa med en uppsägning eller ett avskedande i strid med LAS, och yrkade att statens åtgärd skulle ogiltigförklaras. Vidare yrkades allmänt skadestånd om 120 000 kronor.

Staten menade att åtgärden inte kan likställas med ett skiljande från anställningen. EBM fattade ett arbetsledningsbeslut och omplacerade honom till andra arbetsuppgifter inom ramen för hans arbetsskyldighet. Anställningen har inte ändrats på ett så grundläggande sätt att han kan anses ha skiljts från sin anställning. Den utdömda påföljden för allvarliga brott pågår alltjämt. Det är därför olämpligt att han utför operativa åklagaruppgifter under verkställighetstiden. Inom staten finns dessutom särskilda behörighetsregler och skriftlighetskrav vid ett skiljande från anställningen. EBM har varken behörighet eller befogenhet att fatta ett sådant beslut. Under alla förhållanden föreligger saklig grund för uppsägning.

AD:s domskäl

Förändrade arbetsuppgifter

Arbetsgivare har en vid arbetsledningsrätt. En arbetstagare måste acceptera en omplacering om de nya arbetsuppgifterna faller under det för verksamheten gällande kollektivavtalet, har ett naturligt samband med arbetsgivarens verksamhet och faller inom arbetstagarens allmänna yrkeskvalifikationer (den så kallade 29/29-principen). I offentlig sektor gäller också att en arbetstagare inte är skyldig att underkasta sig sådana ändringar av sina arbetsuppgifter om anställningen i grunden ändras och det i realiteten blir en helt annan anställning. En omplaceringsåtgärd som emellertid vidtas inom ramen för anställningen kan som regel inte angripas rättsligt. Från denna huvudregel har dock utvecklats undantag i praxis, enligt den så kallade bastubadarprincipen.

Prövningen av om en anställning förändrats i grunden görs genom en jämförelse mellan nya och tidigare arbetsuppgifter. Faktorer som kan påverka bedömningen är om arbetstagaren flyttas från en position med en arbetsledande ställning till en utan, från arbetsuppgifter som krävt en speciell utbildning till arbetsuppgifter där utbildningen inte kan utnyttjas eller från kvalificerade till okvalificerade arbetsuppgifter. Om arbetstagarens anställningsvillkor såsom titel, lön och andra förmåner är oförändrade, talar det för att de nya uppgifterna inte ska ses som en ny anställning. Av betydelse är även om förändringen är avsedd att vara permanent. Innehållet i tillämpliga befattnings- eller arbetsbeskrivningar kan också ha betydelse för bedömningen.

Åklagarens lönevillkor, arbetstider eller placeringsort har inte förändrats. En åklagarens arbetsuppgifter är till viss del författningsreglerade, främst i rättegångsbalken men bestämmelserna reglerar inte uttömmande en åklagares arbetsuppgifter. En kammaråklagare kan även ha arbetsuppgifter av mer administrativ karaktär i form av arbete med remissvar och rapporter. Frågan är snarare om de författningsreglerade, operativa åklagaruppgifterna, alltid ska ingå som en del av en kammaråklagares arbetsuppgifter. AD fann att bestämmelserna i fråga är att uppfatta som en precisering av en åklagares uppdrag samt ansvar och inte kan anses medföra någon begränsning av den arbetsskyldighet som följer av allmänna arbetsrättsliga principer.

Arbetsuppgifter inom ramen för åklagarens arbetsskyldighet

Nästa fråga är om de nya arbetsuppgifter som åklagaren tilldelats ändå inneburit att han anses ha skiljts från sin anställning som kammaråklagare. Efter beslutet har åklagaren varit placerad vid avdelningschefernas kansli. Kansliet utvecklar verksamheten avseende rutiner, metodstöd och riktlinjer och utgör ett stöd till den operativa verksamheten. Uppgiften som kansliåklagare är meriterade och innehas oftast genom ett tidsbegränsat förordnande. Åklagaren hanterar huvudsakligen remisshantering och samordning av så kallade MTIC-ärenden. Han utför visst utvecklingsarbete och utvärderar även brottsinformation från flygpassagerarlistor. Arbetet innebär otvivelaktigt en stor förändring för åklagaren jämfört med de operativa åklagaruppgifterna där beslutsfattande ingår. Kansliåklagarna fattar inte några beslut utan lägger fram synpunkter och förslag på hantering ur ett åklagarperspektiv. Arbetsuppgifterna på kansliet utförs dock i en annan myndighetsstruktur med en annan beslutsordning, varför frågan om vem som formellt fattar besluten inte kan vara avgörande för bedömningen. För åklagare kan arbete som kansliåklagare vara ett steg i karriären, eftersom kansliåklagaren får erfarenhet av att arbeta på en myndighetsövergripande nivå med strategiska frågor. För att få arbetsuppgifter som kansliåklagare krävs som huvudregel flera års erfarenhet av arbete i den operativa verksamheten. Arbetsuppgifterna är kvalificerade och ställer höga krav. AD fann att de nya arbetsuppgifterna i sig skiljer sig väsentligt från de operativa åklagaruppgifterna. De nya arbetsuppgifterna kräver dock samma utbildning och erfarenhet som åklagarens tidigare arbetsuppgifter och kan inte sägas väsentligen skilja sig åt såvitt avser komplexitet, svårighetsgrad och ansvar. Arbetsuppgifterna får därmed anses ligga inom ramen för åklagarens arbetsskyldighet.

Förbundet menade att det var av betydelse för bedömningen att beslutet om omplacering inte var tidsbegränsat. AD fann att beslutet tydligt var kopplat till den prövotid som gällde för den utdömda påföljden och inte på obestämd tid. Det rörde sig inte om en definitiv förändring av arbetsuppgifterna eller en godtyckligt bestämd tidsperiod. Det saknades anledning att ifrågasätta statens uppgift att avsikten var att åklagaren ska återgå till operativa uppgifter när prövotiden löpt ut. Om inget nytt beslut fattas för tiden efter den 1 oktober 2023 kan beslutet inte uppfattas på annat sätt än att det inte längre gäller. Det finns då inget beslut om att åklagaren inte längre ska utöva operativa åklagaruppgifter. Att det av beslutet framgår att frågan om åklagarens arbetsuppgifter på nytt ska upptas till prövning när prövotiden löper ut, föranleder därför ingen annan bedömning. AD fann därför att åklagarens anställning inte kan anses ha förändrats i grunden på ett sådant sätt att han skiljts från sin anställning som senior kammaråklagare.

Avsaknaden av ett formellt beslut om avskedande eller uppsägning

Inom staten finns särregleringar om hur beslut om skiljande från anställningen ska ske och hur de ska prövas, antingen av Statens ansvarsnämnd eller av en personalansvarsnämnd. Ett avskedande eller uppsägning ska vara skriftligt för att vara giltigt. AD har tidigare prövat verkan av beslut varigenom statligt anställda omplacerats och sammanfattningsvis kommit fram till att det ligger utom ramen för domstolens behörighet att i formell mening förklara att en myndighets beslut är ogiltigt. Domstolen kan dock givetvis pröva vilka verkningar ett myndighetsbeslut har för den anställde. Ett besluts karaktär ska bestämmas utifrån dess reella innebörd och inte efter det formella innehållet. Om ett beslut om utövande av andra arbetsuppgifter i realiteten innebär ett skiljande från anställningen, ska beslutet kunna prövas som om det även enligt sin lydelse haft denna innebörd. AD fann att det står klart att domstolen, vid tillämpning av LAS, kan pröva om EBM genom att omplacera åklagaren ska anses ha sagt upp eller avskedat honom, även om staten inte följt de förfaranden som föreskrivs avseende beslut om skiljande från anställningen.

Arbetsgivarverkets kommentar

Av domen följer att om arbetsuppgifterna efter en omplacering är lika kvalificerade och ställer lika höga krav som de gamla arbetsuppgifterna, är det inte att betrakta som ett skiljande att omplacera en arbetstagare till sådana arbetsuppgifter. Detta gäller även om de nya arbetsuppgifterna väsentligen skiljer sig åt från de tidigare. I det här fallet hade kvalificerade arbetsuppgifter ersatts av andra kvalificerade arbetsuppgifter, för en väl motiverad tidsperiod. Av betydelse för bedömningen är med andra ord om de nya arbetsuppgifterna kräver samma utbildning, erfarenhet och är av samma komplexitet, svårighetsgrad samt kräver samma ansvar.

Av intresse är också att det återigen slås fast att det är betydelsen av en åtgärd för arbetstagaren personligen som avgör om AD kan pröva frågan, och att ett besluts karaktär ska bestämmas utifrån dess reella innebörd, och inte efter det formella innehållet.

Mer information

För ytterligare information om innehållet i detta ”Arbetsgivarverket informerar” kontakta Annika Jonasson, telefon 08-700 13 28.