Arbetstagarna är arbetsskyldiga på den nya orten efter myndighetens omlokalisering

Arbetsdomstolen (AD) har i mål 2017 nr 59 mellan Fackförbunden ST och Jusek samt staten, funnit att arbetstagarna vid Fastighetsmäklarinspektionen (FMI) är arbetsskyldiga på den nya orten efter att myndigheten omlokaliserats från Stockholm till Karlstad.

Arbetsgivarverket informerar nummer 2 2018

Arbetsgivarverket informerar nummer 2 2018

 

Bakgrund

Regeringen fattade under hösten 2016 beslut om att omlokalisera ett antal myndigheter från Stockholm och till andra delar av landet. Bland annat beslutades att FMI skulle omlokaliseras från Stockholm till Karlstad. Vid FMI uppstod en tvist om de anställda vid myndigheten hade arbetsskyldighet i Karlstad efter myndighetens flytt. Frågan var inte särskilt reglerad i anställningsavtalen vid myndigheten.

Statens inställning var att arbetstagarna vid FMI är arbetsskyldiga på den nya ort dit myndighetens omlokaliserades och att de arbetstagare som inte ville arbeta i Karlstad därför fick säga upp sig själva.

De fackliga organisationerna hade uppfattningen att arbetstagarna vid FMI inte var arbetsskyldiga på den nya orten. Arbetsgivaren skulle erbjuda dem ett arbete på den nya orten och om de tackade nej till detta så skulle FMI säga upp den på grund av arbetsbrist.
Skillnaden mellan att arbetstagarna säger upp sig själva och att arbetsgivaren säger upp på grund av arbetsbrist, är främst att det statliga omställningsavtalet ger en längre uppsägningstid i det senare fallet. Därtill kan det enligt AD ha betydelse för om en karenstid tillämpas för a-kassan samt för frågan om villkoren under uppsägningstiden då arbete bedrivs på den nya orten.

Domskäl

Hur kan den geografiska arbetsskyldigheten regleras?

AD konstaterar inledningsvis att arbetsskyldighetens geografiska omfattning kan regleras i kollektivavtal eller i de enskilda anställningsavtalen.

Om frågan inte regleras i dessa avtal, kan ledning hämtas från:

  1. bruket hos arbetsgivaren,
  2. branschpraxis och
  3. kollektivavtalsbestämmelser i näraliggande frågor.

Finns det inte någon ledning att få i dessa källor så är huvudregeln att omplacering är tillåten inom ett bekvämt pendlingsavstånd.

Fanns avtal om den geografiska arbetsskyldigheten?

Parterna i målet var överens om att den geografiska arbetsskyldigheten inte reglerats i kollektivavtal.

AD konstaterade vidare att staten och respektive arbetstagare inte avtalat om frågan i de enskilda anställningsavtalen. Frågan hade inte diskuterats vid avtalens ingående och det angavs inget om detta i anställningsbevisen.

Eftersom det inte avtalats särskilt om den geografiska arbetsskyldigheten, hade det heller ingen betydelse om det lämnats någon information enligt 6 c § LAS konstaterar AD.
Eftersom avtalsreglering alltså saknas i denna fråga, övergår AD till att redogöra för rättsutvecklingen för statliga anställningar, utvecklingen av omställningstryggheten på statens område samt hur omlokaliseringar hanterats tidigare. Därefter görs en sammanvägd bedömning avseende arbetsskyldigheten i aktuellt fall.

Rättsutvecklingen

AD redogör i domen för 1809 års regeringsform och dess utgångspunkt att statstjänstemännen var oavsättliga. De lönesystem som tillämpades, Statens allmänna avlöningsreglemente (SAAR), innebar emellertid en omfattande förflyttningsmöjlighet. I domen redogörs för och hur detta reglemente reglerade förflyttningsskyldigheten.

Genom 1965 års förhandlingsrättsreform gjordes stora förändringar och oavsättlighet blev huvudregel endast för ordinarie domare. Ovan angivna regler i SAAR kom att införas i 1965 års statstjänstemannalag. I lagens 10 § reglerades lydnadsplikten, som i förarbetena till lagen bland annat ansågs innebära en skyldighet att byta stationeringsort. I förarbetena står att läsa att:

”tjänsteman är skyldig att underkasta sig ändrade bestämmelser om tjänstgöringsområde och stationeringsort samt sådan vidsträcktare eller ändrad tjänstgöring hos myndighet, som icke i grunden ändrar tjänstens beskaffenhet.”

Därmed kom skyldigheten att flytta till annan stationeringsort att förändras från förflyttningsskyldighet till allmän lydnadsplikt. Detta fick till konsekvens att skyldigheten att byta stationeringsort omfattade betydligt större grupper av anställda, inte endast de som var anställda med fullmakt eller konstitutorial.

År 1976 ersattes statstjänstemannalagen av Lag om offentlig anställning (LOA). För att ge ökat utrymme för fackliga förhandlingar, kom bestämmelsen om lydnadsplikt inte att tas in i LOA. Istället skulle den allmänna arbetsledningsrätten ge ledning i frågor om statstjänstemannens åligganden, med beaktande av vad som gällt tidigare.

I förarbetena till LOA anges att:

”Det ankommer på de politiska organen eller myndighet som de bestämmer att besluta om myndighets verksamhetsort. I det statliga anställningsavtalet måste därför anses ingå även en skyldighet för den anställde att ”följa med”, om det allmänna beslutar om en omlokalisering av hans anställningsmyndighet. Naturligtvis är han dock i en sådan situation oförhindrad att i stället lämna tjänsten efter egen uppsägning.”

Slutligen ersättes 1976 års LOA med 1994 års LOA. AD skriver i sin dom:

”I SOU 1992:60, som låg till grund för 1994 års LOA, uttalades att om arbetsgivaren har för avsikt att flytta arbetsstället, t.ex. vid utlokalisering, kan arbetstagaren från arbetsskyldighetssynpunkt välja mellan att godta att utföra arbetsuppgifterna enligt anställningsavtalet på det nya arbetsstället eller att säga upp sig (s. 153). Uttalandet återkom inte i propositionen. Där angavs dock att arbetstagares arbetsskyldighet får bestämmas med ledning av den allmänna arbetsledningsrätten och med beaktande av vad som sedan gammalt gällt för stats- och kommunaltjänstemän (prop. 1993/94:65 s. 1).”

Kollektivavtalsbestämmelser i näraliggande frågor; trygghetsavtalet och omställningsavtalet

AD redogör för historiken kring statlig omställningstrygghet; Omplaceringsförordningen från 1974, Trygghetsavtalet från 1990 samt Omställningsavtalet från 2015 behandlas. I de två senare avtalen finns en uttrycklig reglering om vad som gäller vid en omlokalisering då arbetstagaren är arbetsskyldig på den nya orten, nämligen att arbetstagaren då kan välja att säga upp sig själv och få stöd via Trygghetsstiftelsen. Parterna var i målet överens om att arbetsskyldigheten som sådan inte regleras i dessa kollektivavtal, men det faktum att situationen omhändertas i avtalen på detta uttryckliga sätt menar AD har betydelse. Om arbetsskyldighet inte skulle råda utanför bekvämt pendlingsavstånd, skulle ju regeln inte vara befogad.

Branschpraxis – tidigare omlokaliseringar i staten

AD konstaterar att det under mitten av 00-talet genomfördes flera omlokaliseringar av myndigheter från Stockholm till andra delar av landet. I målet belyste parterna hur fyra av dessa omlokaliseringar kom att hanteras. Vid Konsumentverket, Riksutställningar, Folkhälsoinstitutet samt Nuteks omlokaliseringar hanterades det på så sätt att de arbetstagare som var arbetsskyldiga på den nya orten och som inte önskade flytta fick säga upp sig själva. Några arbetsbristuppsägningar skedde inte.

AD:s slutsatser vid en sammanvägd bedömning

AD konstaterar först att omlokaliseringarna, om arbetstagarna följer med till den nya orten, medför en väsentlig förändring av arbetsförhållandena med stora konsekvenser för de enskilda arbetstagarna. De ingripande konsekvenserna talar för att en arbetsbristhantering ska tillämpas i dessa fall. 

Därefter anger dock AD att rätts- och avtalsutvecklingen samt den praxis som visats vid fyra statliga myndigheters omlokalisering pekar i motsatt riktning, nämligen att arbetstagare som inte vill arbeta på den nya orten har att säga upp sig själva.

AD anger att det visserligen är så att vissa historiska skäl till den vidsträckta arbetsskyldigheten har mindre betydelse idag. Men den omställningstrygghet som finns avtalsreglerad är utformad utifrån att en vid geografisk arbetsskyldighet gäller i samband med omlokaliseringar. Även om förmånsförändringar skett mellan de olika avtalen, så omfattas situationen uttryckligen av omställningsavtalets trygghetsanordningar.

Efter en sammanvägd bedömning finner AD att de aktuella arbetstagarna är skyldiga att stadigvarande arbeta i Karlstad, efter att FMI flyttat dit. Arbetsskyldighet råder på den nya orten och vill arbetstagarna inte flytta med så har de att säga upp sig själva.
AD anger avslutningsvis att domstolen inte tagit ställning till arbetsskyldigheten i andra fall än där regeringen beslutat om att flytta hela myndigheten från en ort till en annan.

Kommentar

AD har i domen gjort ett viktigt klargörande av vad som gäller avseende arbetsskyldighet på den nya orten efter att en myndighet omlokaliserats. Om inget särskilt reglerats om frågan i anställningsavtalet finns det en vid geografisk arbetsskyldighet och vill arbetstagaren inte arbeta på den nya orten får personen säga upp sig själv. Detta får vissa konsekvenser i förhållande till omställningsavtalet som parterna på det statliga avtalsområdet har tecknat. Frågan om en eventuell karens i förhållande till a-kassan bedöms av respektive a-kassa och Arbetsgivarverket har ingen del i dessa bedömningar.

Det förekommer att det i anställningsavtalen anges en ”för närvarande placering” på en viss ort. Även i dessa fall är det Arbetsgivarverkets uppfattning att arbetsskyldighet råder på en ny ort efter en omlokalisering. Avtalet anger endast en nulägesangivelse av arbetsort.

I slutet av domen anger AD att domstolen endast tagit ställning vid regeringens beslut om omlokaliseringar av hela myndigheter. Arbetsgivarverket gör dock bedömningen att arbetsskyldighet på den nya orten skulle råda även vid omlokalisering av del av myndighet. Även i denna typ av omlokaliseringar finns det praktiska exempel på att det hanterats på detta sätt och de arbetstagare som inte velat arbeta på den nya orten sagt upp sig själva.

Mer information

För ytterligare information om innehållet i detta "Arbetsgivarverket informerar", kontakta Hedda Mann, telefon 08-700 13 71.