Rätt att säga upp yrkesofficer efter våld mot egna barn

Arbetsdomstolen (AD) har i dom 2014 nr 85 mellan Officersförbundet och staten genom Försvarsmakten funnit att det förelegat saklig grund för uppsägning av en yrkesofficer, A.F., som i tingsrätten dömts för misshandel och ofredande. Brotten var begångna mot hans egna barn, som då gärningarna begicks var två år respektive åtta månader.

Arbetsgivarverket informerar, nummer 1 2015

Logotype: Arbetsgivarverket informerar

Bakgrund

A.F. hade varit anställd inom Försvarsmakten sedan 1999 och var vid tidpunkten för uppsägningen anställd som flygtekniker med tjänstegraden löjtnant. I november 2012 dömdes han för misshandel och ofredande i vardera två fall, riktat mot hans två minderåriga barn. Brotten motsvarade tre månaders fängelse men A.F dömdes till villkorlig dom med samhällstjänst om 100 timmar. Mot denna bakgrund sades A.F., i februari 2013, upp från sin anställning.

Officersförbundet yrkade att uppsägningen skulle ogiltigförklaras och att arbetsgivaren skulle utge ett allmänt skadestånd om 150 000 kronor. I första hand gjorde förbundet gällande att AD till grund för sin bedömning endast skulle lägga de brott (ofredandena) som A.F. hade erkänt. I andra hand ansåg förbundet att den brottslighet som A.F. dömts för, inte var av så allvarlig art att förtroendet för honom skulle anses rubbat i sådan grad att det förelåg grund för uppsägning. I tredje hand menade förbundet att Försvarsmakten i vart fall inte hade fullgjort sin omplaceringsskyldighet.

Försvarsmakten å sin sida gjorde gällande att det förelåg saklig grund för uppsägning, då brottsligheten var av sådan art att det inte längre förelåg något förtroende för honom och att det av samma anledning inte varit skäligt att erbjuda honom någon omplacering. Försvarsmakten anförde också att, för det fall A.F. skulle få behålla sin anställning, så skulle det påverka förtroendet för Försvarsmakten och Sverige som land.

Fråga i målet var således om det förelåg saklig grund för uppsägning.

AD:s domskäl

AD konstaterade att tingsrättens bedömning i brottmålet inte var bindande, men att den borde tillmätas betydande bevisverkan i arbetstvisten. Eftersom A.F. alltjämt förnekade viss brottslighet som han dömts för, skulle detta alltså prövas av AD. Bedömningen inriktades dock på om det framkommit något som medförde att brottmålsdomens materiella innehåll och därmed bevisverkan måste ifrågasättas.

Av brottmålsdomen följde att A.F. vid ett tillfälle utdelat ett slag i magen på sin tvååriga dotter, att han vid ett annat tillfälle bitit sin åtta månader gamla son i magen samt att han slagit vart och ett av barnen med bestick på händerna vid vardera ett tillfälle. Tingsrätten hade funnit att A.F. handlat med likgiltighetsuppsåt när han utdelade slaget i dotterns mage och när han bet sin son och för dessa handlingar dömdes A.F. till misshandel. Slagen med bestick mot barnens händer bedömdes som ofredande. A.F. var åtalad för fler händelser, men åklagaren lyckades i dessa delar inte styrka uppsåt eller händelsen som sådan.

Förbundet menade emellertid att tingsrättens resonemang om likgiltighetsuppsåt stred mot praxis. AD konstaterade att även om resonemanget om A.F:s uppsåt kanske inte var formulerat helt i enlighet med praxis, så hade det inte framkommit något som medförde att det fanns skäl att ifrågasätta domen. AD utgick därför, i sin prövning av A.F:s anställningsskydd, från tingsrättens bedömning i ansvarsfrågorna.

AD ansåg att den brottslighet som A.F. gjort sig skyldig till var allvarlig. I enlighet med praxis upprepade AD att Försvarsmakten bör kunna ställa höga krav på laglydnad på den som är yrkesofficer och att det är viktigt för arbetets utförande att en yrkesofficer åtnjuter allmänhetens förtroende. Detta gällde också A.F., även om han inte hade en utpräglad förtroendeställning.

Den brottslighet som A.F. gjort sig skyldig till kunde inte anses förenlig med de berättigade kraven på integritet och laglydnad varför förtroendet för A.F. måste ha skadats på ett allvarligt sätt. AD ansåg att bristen på omdöme och impulskontroll som A.F. visat genom sitt handlande medfört att Försvarsmakten inte längre kunde känna den tillit till honom som krävs, då man inom ramen för sin anställning som yrkesofficer ibland hanterar vapen.

Vidare ansåg AD att det kunde antas att allmänhetens förtroende för Försvarsmakten skulle skadas om det blev känt vad A.F. hade blivit dömd för, och att han ändå fått fortsätta sin anställning. AD drog dock inte samma slutsats i förhållande till andra länders förtroende för Försvarsmakten.

A.F:s brottsliga handlingar måste i så hög grad anses ha rubbat Försvarsmaktens förtroende för honom att det inte heller skäligen kunde krävas att han skulle omplaceras till annat arbete. Sammantaget kom AD fram till att det förelåg saklig grund för uppsägning.

Kommentar

Då en brottslig gärning ägt rum utanför arbetet och inte har riktats mot arbetsgivaren föreligger vanligtvis inte saklig grund för uppsägning. Omständigheterna kan dock vara sådana att den brottsliga handlingen kan anses ha rubbat arbetsgivarens fortsatta förtroende för arbetstagaren i sådan grad så att det föreligger saklig grund för uppsägning, nämligen om brottet är ägnat att allvarligt skada förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagaren. Det räcker alltså inte att arbetsgivarens förtroende i allmänhet har rubbats till följd av att arbetstagaren blivit dömd för ett brott.

Vid avvägningen mellan arbetstagarens och arbetsgivarens olika intressen av om förtroendet skadats på ett så allvarligt sätt, så att saklig grund för uppsägning föreligger, tillmäts brottets karaktär, arbetstagarens ställning och arbetsuppgifter samt arbetsgivarens verksamhet betydelse. En avgörande omständighet för utgången i målet är således att arbetstagaren var anställd som yrkesofficer inom Försvarsmakten. AD följer i domen tidigare fastlagd praxis, att det är berättigat att ställa stränga krav på laglydnad inom Försvarsmakten. Parallell praxis återfinns även inom polisens verksamhet.

Övrigt att notera är att AD inte ställer något krav på arbetsgivaren att erbjuda annan placering enligt 7 § andra stycket LAS. Det är dock bra att alltid ha som rutin att se över dessa möjligheter innan arbetsgivaren beslutar om uppsägning.

Slutligen kan konstateras att AD fäster stort bevisvärde vid brottmålsdomen då något nytt, som påverkar de materiella slutsatserna, inte tillkommit i den arbetsrättsliga processen. Det är den som ifrågasätter brottmålsdomen som också har att visa sådana omständigheter som medför att dess innehåll och bevisverkan ska ifrågasättas.

Mer information

För ytterligare information om innehållet i detta "Arbetsgivarverket informerar", kontakta Hedda Mann, telefon 08-700 13 71.