Arbetsdomstolens dom 2010 nr 52 angående omplacering av livvakt

Arbetsdomstolen (AD) har i dom 2010 nr 52 mellan OFR/P genom Polisförbundet och Staten genom Rikspolisstyrelsen funnit att godtagbara skäl för omplacering av livvakt förelåg efter en incident på Heathrow 2007.

Arbetsgivarverket informerar nummer 14, 2010

Logga för nyhetsbrevet Arbetsgivarverket informerar.

Arbetsdomstolen (AD) har i dom 2010 nr 52 mellan OFR/P genom Polisförbundet och Staten genom Rikspolisstyrelsen prövat:

  • om en omplacering av en livvakt varit särskilt ingripande utan att det förelegat godtagbara skäl, det vill säga brott mot kollektivavtalet,
  • om omplaceringen utgjorde en otillåten disciplinpåföljd enligt 62 § MBL,
  • om staten rättsstridigt orsakat arbetstagarens sjukskrivning och därigenom ådragit sig ansvar för ekonomisk skada samt
  • om omplaceringen förhandlats enligt 11 § MBL.

Bakgrund

Domen rör en polis, nedan livvakten, som från och med den 1 december 2005 till och med den 30 november 2008 hade en tidsbegränsad anställning hos SÄPO. Hon var placerad vid personskyddsenheten och utförde arbete som livvakt för utrikesministern. I samband med en hemresa i maj 2007 gick transiteringen på Heathrow inte till på det särskilda sätt som är brukligt, utan utrikesministern och hans följeslagare passerade den vanliga säkerhetskontrollen. Där stoppades livvakten och hennes kollega på grund av de vapendelar de medförde.

Livvakten hölls kvar i säkerhetskontrollen medan de andra fick vänta i vänthallen. Efter ett tag kom livvakten, tillsammans med personal från säkerhetskontrollen, ut i vänthallen. Livvakten hade tappat behärskningen när hon inte fick behålla en påse med taxfreevaror. Hon skällde på säkerhetskontrollanterna, utan att notera utrikesministern, UD-tjänstemannen eller sin kollega. Livvakten sa bland annat ”this is fucking unbelievable” och ”fuck you”. Enligt kollegan var livvakten högljutt utåtagerande och skrek högt. Kollegan försökte lugna livvakten men hon började argumentera högljutt även med honom. Livvakten skällde också på den brittiske polismannen som kommit till platsen. Polismannen klargjorde att båda livvakterna måste stanna kvar på grund av det inträffade vilket ledde till att utrikesministern flög hem utan beskydd.

I juni 2007 omplacerades livvakten, mot bakgrund av hennes uppträdande på Heathrow, från arbetet som livvakt till ett projekt avseende beläggningssituationen för livvakter. I samband med omplaceringen hade arbetsgivaren informella kontakter med Polisförbundet. Förhandling enligt 11 § MBL avslutades dock några dagar efter livvaktens nya placering. Cirka två månader efter omplaceringen blev livvakten sjukskriven.

Omplaceringen innebar ny organisatorisk tillhörighet, flextid istället för periodplanerad arbetstid och att livvakten i praktiken gick miste om olika lönetillägg. De nya arbetsuppgifterna bestod till en början av att föra in statisk över livvakternas arbetade timmar i ett Exceldokument. I projektet ingick även att bearbeta och analysera de införda uppgifterna.

Förutom omplacering resulterade händelsen på Heathrow även i att personalansvarsnämnden tilldelade livvakten en varning och överlämnade ärendet till åklagare.

AD:s domskäl

Särskilt ingripande omplacering

Polisförbundet yrkade allmänt och ekonomiskt skadestånd för omplacering i strid med kollektivavtalet.

AD konstaterade att livvakten upplevt att omplaceringen haft ingripande verkningar. Detta var förståeligt mot bakgrund av att arbetet som livvakt för utrikesministern var ansvarsfullt och omväxlande, medan de nya arbetsuppgifter åtminstone i ett inledande skede inte framstod som speciellt kvalificerade. AD ansåg det vara klarlagt att arbetet som livvakt stadigvarande var anordnat så att övertidsersättningen och andra tillägg varit en helt normal del av livvaktens månadsinkomst. De nya arbetsuppgifterna gav däremot inte samma möjligheter till olika lönetillägg varför omplaceringen innebar en betydande löneminskning. Mot denna bakgrund konstaterade AD att omplaceringen fått så ingripande verkningar att den kunde prövas rättsligt.

Godtagbara skäl

Det som inträffade på Heathrow var i princip ostridigt. Av livvaktens uppgifter drog AD slutsatsen att hon förlorat fattningen och att detta rimligtvis påverkade hennes förmåga att uppfatta detaljer i händelseförloppet. I de avseende livvaktens och hennes kollegas vittnesmål skiljde sig åt satte AD därför större tilltro till kollegans uppgifter eftersom han behållit sitt lugn vid händelsen.

AD konstaterade händelseförloppet, så som det beskrivits ovan. Arbetsförhållandena, som i och för sig ställer stora krav på individen, kunde inte ursäkta livvaktens beteende. Det förelåg inte heller någon krissituation varför AD inte förstod varför livvakten inte kunnat behålla sitt lugn. Det rådde därmed ingen tvekan om att livvakten uppträtt oprofessionellt. Det allvarliga var inte bara livvaktens personliga uppträdande med svordomar mot den brittiska flygplatspersonalen, vilket innebar att den svenska utrikesförvaltningens anseende skadades, utan också att hon helt glömde bort sin huvudsakliga uppgift, nämligen att bevaka utrikesministern och dennes säkerhet.

Mot denna bakgrund ansåg AD att händelsen gett fog för uppfattningen att livvakten var olämplig för arbetet som livvakt och att hon istället borde tilldelas andra arbetsuppgifter. Godtagbara skäl för omplaceringen förelåg således. Yrkandet om skadestånd för brott mot kollektivavtalet avslogs.

Otillåten disciplinpåföljd

Polisförbundet gjorde gällande att omplaceringen vidtagits i bestraffningssyfte och yrkade allmänt och ekonomiskt skadestånd till livvakten för brott mot 62 § MBL.

AD konstaterade att det saknades anledning att anta annat än att omplaceringen vidtagits på grund av livvaktens bristande lämplighet med hänvisning till hennes beteende på Heathrow. Dessutom konstaterade AD att livvakten tilldelats en disciplinpåföljd i form av en varning, enligt den ordning som gäller på statens område. Talan om skadestånd för brott mot 62 § MBL avslogs således.

Ekonomiskt skadestånd

Polisförbundet yrkade ekonomiskt skadestånd motsvarande mellanskillnaden mellan livvaktens lön och sjukpenning. Polisförbundet hävdade att staten genom sitt vårdslösa beteende orsakat livvaktens sjukdom. Det vårdslösa beteendet bestod, enligt Polisförbundet, i att staten omplacerat livvakten, tilldelat henne en varning och överlämnat ärendet till åklagaren.

För att skadestånd ska utgå krävs det att åtgärderna som vidtagits är rättsstridiga. AD konstaterade att det förelåg godtagbara skäl för omplaceringen, att ärendet överlämnats till åklagaren i enlighet med polisförordningen och att varningen tilldelats enligt gällande regelverk. Åtgärderna var inte rättsstridiga och yrkandet om ekonomiskt skadestånd avslogs även i denna del.

Brott mot 11 § MBL

Polisförbundet yrkade på ett allmänt skadestånd om 150 000 kronor för brott mot förhandlingsskyldigheten enligt 11 § MBL inför beslutet om omplaceringen. Det var ostridigt i målet att den formella förhandlingen avslutades några dagar efter det att livvakten börjat utföra sina nya arbetsuppgifter.

Staten hävdade att förhandlingsskyldigheten var fullgjord genom informella kontakter, i vart fall att beslutet som föregick den formella förhandlingen bara var temporärt eller att det åtminstone förelegat synnerliga skäl att besluta och verkställa omplaceringen före fullgjord förhandlingsskyldighet.

AD konstaterade att förhandlingar enligt 11 § MBL ibland kan genomföras på ett informellt sätt men att ett minimikrav är att motparten fått klart för sig att det är fråga om en förhandling. I målet hade inte framkommit att staten klargjort för Polisförbundet att de informella kontakter som föregick omplaceringen motsvarade en förhandling. Vidare ansåg AD att förtroendet för livvakten var förbrukat och att det redan i ett tidigt skede stod klart att hon inte skulle fortsätta med livvaktsarbete. Omplaceringen var således inte att anse som enbart tillfällig. Slutligen konstaterade AD att några synnerliga skäl inte hade anförts. Staten hade således inte helt fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § MBL mot Polisförbundet. Med hänsyn till omständigheterna bestämde AD skadeståndet till 35 000 kronor.

Arbetsgivarverkets kommentar

Omplacering inom ramen för arbetsskyldigheten

Omplacering inom ramen för arbetsskyldigheten, som det var fråga om i detta mål, sker med stöd av arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. Normalt kan ett sådant arbetsledningsbeslut inte prövas rättsligt. Detta gäller dock inte om omplaceringen sker på grund av personliga omständigheter och får särskilt ingripande verkningar med hänsyn till arbetsuppgifter, anställningsförmåner och anställningsförhållandet i övrigt. För att arbetsgivaren ska ha rätt att vidta en sådan omplacering krävs godtagbara skäl. Principen anses följa av kollektivavtalet mellan parterna och fastslogs i AD 1978 nr 79 genom den så kallade bastubadarprincipen.

Vid bedömningen av om en omplacering är särskilt ingripande, och således kan prövas rättsligt av AD, är lönen en viktig faktor. I målet gjorde staten gällande att ersättningar och tillägg inte varit med anställningen förenade rättigheter och inte en normal del av livvaktens månadsinkomst. Samma villkor gällde även för den nya befattningen och tillägg för obekväm arbetstid hade utgått även efter omplaceringen. AD godtog inte statens argument utan utgick från den faktiska månadsinkomsten. Eftersom hon stadigvarande fått olika lönetillägg som livvakt ansåg AD också att de utgjorde en normal del av hennes inkomst. Arbetsgivaren hade dock godtagbara skäl för omplaceringen och den löneminskning den innebar.

En stadigvarande omplacering inom ramen för arbetsskyldigheten är en viktigare förändring för arbetstagaren och ska därför förhandlas enligt 11, 13 och 14 §§ MBL. Om man har andra rutiner för detta är det viktigt att man försäkrar sig om att motparten förstår och accepterar att detta ersätter en mer formell hantering.

Omplacering enligt 7 § andra stycket LAS

Det är viktigt att skilja omplacering inom ramen för arbetsskyldigheten med stöd av arbetsledningsrätten från omplacering enligt 7 § andra stycket LAS.

En omplacering inom ramen för arbetsskyldigheten kan arbetstagaren i princip inte motsätta sig, med mindre än att AD konstaterar att den är särskilt ingripande och att godtagbara skäl saknas. En omplacering enligt 7 § andra stycket LAS däremot, är ett erbjudande om arbetsuppgifter som kan ligga utanför arbetsskyldigheten. En sådan omplacering vidtas som sista steg före beslut om uppsägning och förutsätter alltså saklig grund. Arbetstagaren kan tacka ja eller nej till erbjudandet. Tackar arbetstagaren ja omregleras anställningen. Tackar arbetstagaren nej blir arbetstagaren uppsagd, förutsatt att erbjudandet varit skäligt.

Disciplinpåföljd kräver stöd i lag eller kollektivavtal

En omplacering som vidtas i bestraffningssyfte omfattas av 62 § MBL. Enligt 62 § MBL får disciplinpåföljd bara meddelas om arbetsgivaren har stöd för en sådan åtgärd i lag eller kollektivavtal. Staten får med stöd av 14 och 15 §§ LOA meddela disciplinpåföljd i form av en skriftlig varning eller löneavdrag. En omplacering får således inte vidtas i bestraffningssyfte utan ska kunna motiveras utifrån verksamhetens behov, till exempel att arbetstagarens samarbetsförmåga eller bristande lämplighet påverkar verksamheten negativt.

Mer information

För ytterligare information om innehållet i detta ”Arbetsgivarverket informerar”, kontakta Hedda Mann, telefon 08-700 13 28.