Polismans bisyssla var förtroendeskadlig enligt 7 § LOA, Arbetsdomstolens dom 2005 nr 55

Arbetsdomstolen (AD) har i dom 2005 nr 55 mellan Svenska Polisförbundet och Staten genom Arbetsgivarverket prövat om en polismans bisyssla i form av släpvagnsförsäljning var förtroendeskadlig enligt 7 § lagen om offentlig anställning, LOA.

Bakgrund

N är anställd som polisinspektör vid en trafikenhet i Norrland. Sedan 1989 har han varit återförsäljare av släpvagnar och reservdelar. Han har tidigare haft tillstånd av sin arbetsgivare att bedriva denna verksamhet. Arbetsgivaren beslutade dock den 15 januari 2004 att N skulle upphöra med bisysslan. 

Efter resultatlösa tvisteförhandlingar väckte Polisförbundet talan i AD mot beslutet.

Polismyndighetens beslut

Av Polismyndighetens beslut framgick bl.a. följande. Verksamheten bedrevs vid beslutstillfället som enskild firma med N som registrerad ägare. Även hustrun och sonen deltog i verksamheten. Omsättningen varierade, men enligt N:s egna uppgifter kunde 45–60 släpvagnar säljas efter Noliamässan som äger rum vart annat år. Priset för en släpvagn ligger mellan 7 000–60 000 kronor. Försäljningen skedde i huvudsak på den
ort där N arbetar som polis med bland annat uppgifter att kontrollera fordon.
Polismyndigheten åberopade en PM från Rikspolisstyrelsen ur vilken bl.a. följande återgavs.

Särskild återhållsamhet ska iakttas beträffande bisysslor som kan påverka allmänhetens förtroende för arbetstagare som har mer eller mindre utpräglat maktutövande eller rättsvårdande uppgifter. Näringsverksamhet kan i allmänhet inte godtas. Vid prövning av försäljningsverksamhet ska hänsyn tas till den salubjudna varans eller tjänstens karaktär. Vid försäljning kan uppkomma relationer som allmänheten kan tolka som beroendeställning mellan säljare och köpare. Detta gäller särskilt om varorna eller tjänsten har högt ekonomiskt värde och härtill hörande garantiåtaganden. Att någon är känd som polis kan komma att uppfattas av allmänheten som en garanti i sig.
Mot bakgrund av det ovanstående ansåg polismyndigheten att riskerna för misstankar om otillbörliga hänsynstaganden och därtill hörande förtroendeskador var påtagliga. Polismyndigheten ansåg att bisysslan var förtroendeskadlig och beslutade enligt 7 c § LOA att N skulle upphöra med bisysslan senast den 30 april 2004.

Arbetsdomstolen

AD hänvisar i sin dom till förarbetsuttalanden av Bisyssloutredningen, SOU 1969:6 s. 79-86. Ur Bisyssloutredningens betänkande återger AD i sin dom att huruvida en bisyssla är tillåten eller inte med hänsyn till risken för förtroendeskada bör avgöras efter en samlad bedömning av de omständigheter som kan ha betydelse för bevarandet av allmänhetens förtroende för opartiskheten. Tillåtligheten bör bedömas med hänsyn till bl.a. storleken av risken i det enskilda fallet. I första hand bör man försöka fastställa den aktuella riskgraden. Vidare bör man bedöma vilken riskgrad som med hänsyn till omständigheterna framstår som försvarlig. Vid den samlade bedömningen bör det tillmätas stor betydelse i vad mån tjänstemannens uppgifter är mer eller mindre kvalificerade. Den närmare beskaffenheten av myndighetens uppgifter har stor betydelse för bedömningen av vilken risk som är acceptabel. Endast förhållandevis avlägsna risker synes godtagbara om myndig-heten exempelvis har typiskt sett maktutövande funktioner. Även tjänstemannens uppgifter inom myndigheten inverkar i hög grad på bedömningen. Vid den samlade bedömningen är också bisysslans omfattning och dess beskaffenhet av särskild betydelse. Vidare bör avseende fästas vid frågan om och i vad mån allmänna intressen kan tala för att en tjänsteman åtar sig och utövar en viss bisyssla. En bisyssla som ger tjänstemannen eller honom närstående fördelar av ekonomisk art kan vara mer riskfylld än om sådana fördelar inte är förbundna med bisysslan.
Vidare återger AD ur prop. 1970:72 s. 75 f att särskild försiktighet bör iakttas beträffande bisysslor som kan påverka allmänhetens förtroende för tjänstemän eller myndigheter som har mer eller mindre utpräglat maktutövande eller rättsvårdande uppgifter. I propositionen gavs exempel på vilka yrkesgrupper som avsågs – förutom domstolar m.fl. – exempelvis patent- och registreringsverkets besvärs-avdelning, vissa tjänstemän inom polisorganisationen och länsstyrelserna samt åklagare, utmätningsmän, förrättningslantmätare m.fl. Anställning hos enskild torde enligt propositionen för tjänstemän med sådana arbetsuppgifter i stor utsträckning få anses förbjuden. Även andra typer av privata bisysslor kan för deras del enligt propositionen ofta vara otillåtna, t.ex. näringsverksamhet i egen regi eller ersättningsgivande, enskilda uppdrag med rättslig anknytning eller styrelseuppdrag i affärsföretag.
Efter denna genomgång av förarbeten betonar AD att det inte är nödvändigt att allmänhetens förtroende för tjänstemannen eller myndigheten verkligen har rubbats eller att något inträffat som är ägnat att sätta allmänhetens tilltro på spel. Det räcker med att det finns en risk för detta.

Enligt AD är polisväsendet otvivelaktigt sådan offentlig verksamhet som har allmän-hetens ögon riktade på sig. Innehållet i polisverksamheten som i stor utsträckning innefattar myndighetsutövning mot enskilda och även har vissa inslag av rättsskipande uppgifter, är sådant att det måste ställas stora krav på att allmänhetens förtroende för polisens opartiskhet kan upprätthållas.

Rent generellt kan det därför enligt AD sägas att riskgraden för förtroendeskada på grund av bisyssla är hög när det gäller polismän och att endast förhållandevis små risker för förtroendeskador bör accepteras, men det måste enligt AD ändå göras en samlad bedömning i det enskilda fallet.

Utöver vad som framkommit ovan konstaterar AD, att det är allmänt bekant på orten att N är polisman och att han säljer släpvagnar. Att möjliga kunder och andra känner till att N är polis kan enligt AD medföra en risk att detta förhållande uppfattas som en garanti för kvaliteten på de produkter N säljer. Konkurrerande näringsidkare kan även få uppfattningen att N därmed får en fördel i konkurrenshänseende.

Vidare konstaterar AD att det vid näringsverksamhet i egen regi kan uppkomma relationer som innefattar eller kan tolkas som en beroende-ställning mellan säljare och köpare. Säljare och köpare har i en avtalssituation motstående intressen och det kan inte uteslutas enligt AD att dessa förhållanden kan inverka på avtals-parternas eller andra personers relationer med varandra i andra sammanhang.

Eftersom N arbetar som polis på den ort där han säljer släpvagnar, vilket också är allmänt känt, är det enligt AD sannolikt att han eller hans kollegor kan stöta på N:s kunder även efter köpet. Risken för otillbörligt hänsynstagande borde enligt AD vara större om varan har högt ekonomiskt värde så som är fallet i detta mål. AD påpekar också att N torde omfattas av ansvar inför sina kunder som kan följa av lagstiftning
om konsumentskydd.

AD anser vidare att det är av särskild betydelse i sammanhanget att N är trafikpolis med uppgift att kontrollera fordon och att han utför kontroller där han är bosatt. Mot bakgrund av att det enligt N själv finns 12 000 invånare i den aktuella orten och 8 000 registrerade släpvagnar, är det troligt att N och hans kollegor kan stöta på en släpvagn som N sålt. AD anser att det är lätt att föreställa sig situationer när detta förhållande kan få betydelse för de inblandade personernas sätt att agera. Det måste enligt AD:s mening föreligga en tydlig risk för att det från allmänhetens sida kan uppfattas som att frågan om var en släpvagn är köpt kan ha haft betydelse för polisens agerande.

Enligt AD finns det påtagliga beröringspunkter mellan bisysslan och N:s tjänst som polisman. AD finner det sannolikt att det kan uppkomma situationer där N:s eller polisens opartiskhet skulle kunna ifrågasättas. Enligt AD är det därmed tydligt att det finns klara risker för en förtroendeskada av det slag som avses i 7 § LOA. Vid en samlad bedömning kommer AD därför till slutsatsen att N:s bisyssla inte är förenlig med 7 § LOA. Polisförbundets talan avslogs därför.

Det bör även framhållas att AD interimistiskt prövade och avslog Polisförbundets talan.

Arbetsgivarverkets kommentar

Domen kan uppfattas som ganska självklar. Kopplingen mellan polismannens arbete och bisysslan var uppenbar. Även omfattningen av bisysslan, varornas höga värde och det förhållandet att det hela utspelade sig på en liten ort där polis-mannen var känd både som polis och släpvagnsförsäljare hade stor betydelse för utgången i målet. Men domen är ändå välskriven och förhållandevis utförlig i sina referenser till vägledande förarbetsuttalanden. Domen kan därför med fördel användas av den arbetsgivare som vill utforma en policy eller ett beslut i ett enskilt fall.

Det är även av intresse att AD interimistiskt avslog Svenska Polisförbundets talan. Intresset att skydda tilltron till den offentliga verksamheten väger således tyngre än intresset för den enskilde arbetstagaren att få fortsätta bedriva bisysslan i avvaktan på ett lagakraftvunnet beslut.

Slutligen ska det framhållas att arbetsgivarsidan i domstolsprocessen hade stor nytta av ett välskrivet myndighetsbeslut. Domen finns i sin helhet att läsa på Arbetsdomstolens webbplats, www.arbetsdomstolen.se.

Mer information

Kontakta Karl Pfeifer, telefon 08-700 1312, fax 08-700 13 40
e-post karl.pfeifer@arbetsgivarverket.se, eller din rådgivare på Arbetsgivarverket ör ytterligare information om innehållet i detta "Arbetsgivarverket informerar".