Saklig lönesättning bygger på parternas arbete

Skälet till att det förekommer att myndigheter inte lever upp till lagens krav på lönekartläggningar är inte att myndigheter trotsar lagen, utan att regelverket är komplicerat och att kartläggningarna kräver stora resurser, skriver Arbetsgivarverkets förhandlingschef Anna Falck i en replik på STs ordförande Britta Lejons debattartikel i Publikt.

Britta Lejon, ordförande för Fackförbundet ST, hänvisar i en debattartikel till granskningar av tidningen Publikt som visar på förseningar eller brister i ett antal stora myndigheters lönekartläggningar. Granskningar som sedan används i debattartikeln för att underbygga påståendet att myndigheter struntar i kartläggningarna.

Länk till debattartikeln på Publikts webbplats: Myndigheter måste följa lagens krav på lönekartläggningar 

Det finns ingenting i de kontakter vi har med medlemmar i Arbetsgivarverket som tyder på att det finns beslut om att kartläggningar inte ska göras eller att de uppfattas som oviktiga. Däremot är lönekartläggningar ofta komplicerade och resurskrävande och kan inte alltid genomföras så enkelt och snabbt som lagstiftningen förutsätter.

Detta har också Riksrevisionen uppmärksammat i rapporten Diskrimineringslagens krav på lönekartläggning – ett trubbigt verktyg för att minska löneskillnader mellan könen (RiR 2019:16). Riksrevisionen pekar här på att regelverket kan vara svårt att tillämpa för både små och stora arbetsgivare och föreslår en utredning för att se om lagstiftningen på ett bättre sätt kan anpassas till både större och mindre arbetsgivare.

Länk till rapporten på Riksrevisionens webbplats: Diskrimineringslagens krav på lönekartläggning – ett trubbigt verktyg för att minska löneskillnader mellan könen (RiR 2019:16) 

Parterna på det statliga avtalsområdet har i de centrala löneavtalen slagit fast att lokala parter vid tillämpningen av löneprinciperna har ett gemensamt ansvar för att det inte i något avseende uppstår osaklighet i lönesättningen. Arbetsgivarverket har en stark tilltro till parternas förmåga att i samverkan i löneprocessen upptäcka och motverka osakliga löner. Om en myndighet sedan skulle brista i sin lönekartläggning är det beklagligt, men det är inte samma sak som att lönerna är osakliga, vilket Britta Lejons debattartikel kan skapa ett intryck av.

I sin artikel lyfter Britta Lejon fram den så kallade BESTA-vägen, ett metodstöd för sakliga löner oberoende av kön, som tagits fram på det statliga avtalsområdet. Det är bra att det utmärkta stödet BESTA-vägen uppmärksammas, verktyget har tagits fram gemensamt av centrala parter som lägger stor kraft på att det ska användas lokalt. Inom Partsrådets arbetsområde till stöd för lokal lönebildning satsar parterna gemensamt resurser och engagemang på att utveckla den lokala lönebildningen. Parterna är överens om att under 2022 genomföra ytterligare aktiviteter till stöd för lokala parter i att använda BESTA-vägen som metodstöd.

Vi kan samtidigt konstatera att debattartikeln inte bara riktar in sig på partsarbetet för att motverka osakliga löneskillnader. Synsättet tycks vara att vår samverkan ska föregås av skärpt lagstiftning och ökade sanktionsmöjligheter. Att utgå ifrån att just skärpt lagstiftning ska vara förutsättningen för partsarbetet brukar inte leda till den utveckling som kännetecknar den svenska modellens styrka och dynamik.

Anna Falck
Förhandlingschef på Arbetsgivarverket