Saklig grund för uppsägning av en polis som inte längre kunde vara placerad i säkerhetsklassad befattning

Arbetsdomstolen (AD) har i dom, AD 2019 nr 39, prövat om en polis kunnat sägas upp på grund av att hon inte längre uppfyllde kraven på att inneha en skyddsklassad anställning eller om hon i vart fall kunnat sägas upp på grund av de omständigheter som legat till grund för säkerhetsskyddsbeslutet.

Arbetsgivarverket informerar 2019

Bakgrund

Arbetsdomstolen (AD) har i en dom, AD 2019 nr 39, mellan Polisförbundet och staten prövat om en polis, H, kunnat sägas upp på grund av att hon inte längre uppfyllde kraven på att inneha en skyddsklassad anställning eller om hon i vart fall kunnat sägas upp på grund av de omständigheter som legat till grund för säkerhetsskyddsbeslutet. Skälet till att hon inte längre uppfyllde kraven var att hon hade en relation med en kriminell person samt att hon privat hjälpte denne med praktiska saker i vissa rättsliga ärenden.

Statens uppfattning i målet var att det i sig utgjorde saklig grund för uppsägning att H inte längre var godkänd för arbete i säkerhetsklassad befattning och att H inte gick att omplacera.

Det var polismyndigheten själv som gjorde säkerhetsklassningen med tillämpning av dåvarande säkerhetsskyddslagen (1996:627) och säkerhetsskyddsförordningen (1996:633).

Beslut om säkerhetsklassning inom Polismyndigheten fattas av en särskild enhet, verksamhetsskyddsenheten vid rikspolischefens kansli. Beslut om att en person inte längre kan vara placerad i säkerhetsklassat arbete får inte överklagas.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen tillförsäkras varje medborgare rätten till en rättvis rättegång och att inför en oavhängig och opartisk domstol få sina civila rättigheter och skyldigheter prövade. Detta innefattar även en reell och effektiv prövning av tvistefrågan. Vidare följer det av artikel 8 i Europakonventionen att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. En offentlig myndighet får inte inskränka denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till vissa i artikeln uppräknade intressen, bland annat förebyggande av oordning eller brott. Europakonventionen gäller som svensk lag.

Prövningen i AD

Säkerhetsbeslutets påverkan på anställningsskyddet

AD erinrade i sin prövning om att frågan om ett beslut enligt säkerhetsskyddslagen kan utgöra saklig grund för uppsägning prövades i AD 2000 nr 17. I det målet förelåg saklig grund för uppsägning av en anställd vid ett restaurangföretag på en flygplats efter att Luftfartsverket vid en prövning enligt säkerhetsskyddslagen beslutat att den anställde vid restaurangbolaget inte kunde godkännas för arbete inom det säkerhetsskyddade flygplatsområdet. AD fäste i det målet avgörande vikt vid att restaurangbolaget inte haft något annat alternativ än att rätta sig efter Luftfartsverkets beslut.

I det nu aktuella målet var situationen annorlunda eftersom AD ansåg att både säkerhetsbeslutet och uppsägningsbeslutet hade fattats av arbetsgivaren Polismyndigheten. AD uttalade att det inte påståtts att Polismyndigheten skulle ha varit förhindrad att inom ramen för uppsägningsprocessen fatta ett annat beslut i säkerhetsskyddsärendet. Staten var enligt AD inte heller förhindrad i målet att ange de omständigheter som säkerhetsbeslutet grundats på. De avgörande omständigheterna som låg till grund för AD:s ställningstagande i 2000 års mål fanns därför inte i detta mål.

Mot bakgrund av ovan och att artikel 6.1 i Europakonventionen innebär en rätt att få sin sak prövad fann AD att säkerhetsbeslutet, i sig, inte kunde utgöra saklig grund för uppsägning. AD prövade således uppsägningen även mot de skäl som legat till grund för säkerhetsbeslutet.

Prövningen av omständigheterna i sak

Orsaken till säkerhetsbeslutet under hösten 2017 var att H vid tidpunkten för detta hade en parrelation med T. Denna relation kom sedermera även att utvecklas till ett samboförhållande under hösten 2018 och ett gemensamt barn i februari 2019.

AD uttalade att den brottslighet som T dömts för, vapenbrott, grovt vapenbrott, stöld, grov stöld, häleri, narkotikasmuggling, narkotikabrott och dopingbrott, är allvarlig och har lett till fängelsestraff om sammanlagt två år och sex månader. AD ansåg att karaktären av brottsligheten inte enbart har kunnat förklaras av missbruk på grund av självmedicinering med anledning av psykisk ohälsa. AD uttalade att det inte går att bortse från att H:s relation med T innebär en risk för att hon skulle kunna hamna i en konflikt mellan sina skyldigheter som polis och lojaliteten gentemot T som partner, sambo och far till hennes barn. H besökte T regelbundet när han var häktad och därefter avtjänade straff på kriminalvårdsanstalt. Under perioden januari-april 2018 besökte H sålunda T vid fem tillfällen. Dessutom bodde de tillsammans på hotell under T:s permission i september 2018. De hade även tät telefonkontakt.

AD ansåg att H som polis borde ha förstått att det var mycket olämpligt att ta med en dator till T för att denne skulle kunna kommunicera med omvärlden när T var frihetsberövad. AD ansåg att H i vart fall borde ha försäkrat sig om att det var i sin ordning att ta med en dator till T.

Vidare var det i målet visat att H på flera olika sätt varit djupt involverad i brottmålet som ledde till att T dömdes för brott. Det påstods även i målet att H lämnat ett flertal oriktiga uppgifter till polismyndigheten om sitt samröre med T samt sin insikt i dennes narkotikamissbruk, men det ansågs inte vara utrett. Slutligen påstods det i målet att H varit passiv i ett samtal mellan T och regionpolischefen i en butik där T påståtts uttryckt sig på ett olämpligt sätt. AD fann dock inte visat att H hade hört vad som sades, därutöver ansåg AD att det inte kunde läggas H till last att hon inte agerade på plats.

AD:s slutsats

AD inleder sin slutledning med att framhålla att när det gäller poliser är det särskilt viktigt att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet, att detta hänger samman med att poliser i sin dagliga gärning ofta måste ingripa med användandet av tvångsmedel samt att ett villkor för att poliser ska kunna fullgöra sina uppgifter är att de åtnjuter allmänhetens förtroende.

Enligt AD innebär detta även att en polis är skyldig att upprätthålla en hög integritet också i sitt personliga förhållningssätt till personer som är föremål för en brottmålsprocess eller som begått eller utsatts för brott. Annars finns det enligt AD risk för bristande förtroende för polisens och Polismyndighetens opartiskhet i polisarbetet.

AD erinrar dock om att enbart en viss familjebildning inte utan lagligt stöd får leda till att en anställning förloras. I målet uttalar AD att den aktuella parrelationen, vid tidpunkten för säkerhetsbesluten hösten 2017 och som därefter kom att utvecklas till en sambo- och föräldrarelation, måste anses innebära en risk för att hamna i konflikt mellan sina skyldigheter som polis och lojaliteten gentemot sin partner. Frågan om huruvida det föreligger saklig grund för uppsägning bör emellertid avgöras efter en helhetsbedömning av såväl relationen som de övriga faktiska omständigheterna.

AD uttalar att H engagerat sig djupt i brottmålsprocessen mot T för dennes räkning. Med beaktande av deras parrelation anser AD, med beaktande av att H är polis, att hennes agerande starkt kan ifrågasättas. Enligt AD har det ålegat henne att inta en neutral hållning och inte personligen ha engagerat sig för att förtroendet för henne som polis ska vara orubbat. Vidare uttalar AD att med hänsyn till hennes tidigare agerande finns det en högst beaktansvärd risk att hon återigen skulle kunna komma att på ett allvarligt sätt åsidosätta sina skyldigheter som polis till förmån för T.

AD fann att H:s sammantagna agerande, men även att hennes förmåga att framgent avhålla sig från ett liknande agerande kan ifrågasättas, innebär en påtaglig risk för att allmänhetens förtroende för henne som polis och för polismyndigheten kan påverkas på ett sådant sätt att det fanns saklig grund för uppsägning.

Har H medvetandegjorts?

Slutligen konstaterade AD att även om H inte i formell mening fått någon erinran eller liknande om att hennes agerande äventyrade hennes anställning, måste det ha stått klart för H efter säkerhetssamtalet i december 2017, hur arbetsgivaren såg på hennes relation med T och hennes agerande för hans räkning samt att hennes anställning till följd av det var i fara. AD ansåg att H haft en bristande insikt om vad som åligger en polis i fråga om pålitlighet och vikten av att avhålla sig från agerande som kan riskera förtroendet för polisen och polismyndigheten. Enligt AD ligger det i sakens natur att det inte kan krävas av arbetsgivaren att upplysa arbetstagaren om det förhållandet.

Arbetsgivarverkets kommentar

Domen innehåller flera komplicerande omständigheter.

En av dessa är Europakonventionen artikel 6.1. För att uppfylla kraven på en rättvis rättegång måste även skälen som ligger till grund för säkerhetsprövningen måste kunna prövas. I förevarande fall innebar detta inte något problem eftersom skälen var kända. Så är dock inte alltid fallet. Som Arbetsgivarverket har förstått det förhåller det sig annorlunda om det negativa säkerhetsbeslutet har fattats av någon annan än arbetsgivaren, så som var fallet i 2000 års mål. Att lagstiftaren lagt på Polismyndigheten att själv göra säkerhetsprövningen får den effekten att AD även anser sig behöva pröva de bakomliggande skälen till säkerhetsbeslutet.

En annan komplicerande omständighet är Europakonventionen artikel 8 om rätten till privatliv. Arbetsgivarverket har uppfattat att AD anser att artikeln innebär att en arbetsgivare inte enbart kan lägga en olämplig relation, till grund för en uppsägning. Det måste tillkomma ytterligare faktorer för att kunna sakligt grunda en uppsägning.

AD anser att arbetsgivaren är en och samma oavsett att det finns en funktionell uppdelning med vitt skilda ansvarsområden och uppgifter. Även i det avseendet får lagstiftarens åtgärd att lägga säkerhetsbesluten på den anställande myndigheten den effekten att man måste acceptera att få skälen prövade, till skillnad från om beslutet fattas av någon utomstående.

Vidare verkar AD efterfråga arbetsgivarens uppfattning i frågan huruvida personalansvarsnämnden skulle kunna överpröva den säkerhetsansvariga enhetens beslut. Arbetsgivarverket anser inte en sådan överprövning vara möjlig.

Slutligen kan det konstateras att AD gör ett uttalande om att det inte skulle ha krävts något omedelbart agerande från H även om hon skulle ha hört T:s olämpliga uttalande till den berörda polischefen. Som AD:s uttalande får förstås så gäller det bara huruvida hon skulle ha reagerat just där och då på plats.

Det kan erinras om att det finns en regel i LOA, i 31 § som möjliggör att skilja en arbetstagare från arbetsuppgifter, vid vissa där uppräknade verksamheter, bland annat polisväsendet, om det är nödvändigt med hänsyn till landets bästa. Bestämmelsen kräver dock beslut av regeringen, se 3 § p. 4 i anställningsförordningen.

Mer information

För ytterligare information om innehållet i detta "Arbetsgivarverket informerar", kontakta Hedda Mann, telefon 08-700 13 71.