Polismyndigheten i Norrbotten inte skyldig till könsdiskriminering

Arbetsdomstolen (AD) har i dom 2004 nr 44, mellan Jämställdhetsombudsmannen (JämO) och Staten genom Arbetsgivarverket, prövat frågan om Polismyndigheten i Norrbotten gjort sig skyldig till könsdiskriminering genom att anställa en man i stället för en kvinna på en befattning som kommissarie och utredningschef.

Arbetetsgivarverket informerar, nummer 7 2004

Bakgrund

Polismyndigheten i Norrbotten beslutade den 8 maj 2002 att anställa Lars som kommissarie med funktion som utredningschef i Haparanda.

JämO stämde myndigheten, som företräddes av Arbetsgivarverket. JämO gjorde gällande att Ingegärd, som också sökt den lediga befattningen, var den bäst meriterade och att beslutet att inte anställa henne hade samband med hennes kön. Därmed hade Ingegärd enligt JämO blivit utsatt för könsdiskriminering enligt 15 § och 17 § 1 jämställdhetslagen (JämL) vilket berättigade henne till ett skadestånd av 200 000 kronor.

Arbetsgivarverket bestred yrkandena och gjorde gällande att de båda sökandena inte befann sig i en likartad situation eftersom Lars meriter var klart bättre än Ingegärds. Vidare förelåg inte något orsakssamband mellan anställningsbeslutet och könstillhörigheten. Någon könsdiskriminering hade därmed inte förekommit.

Domskäl

AD konstaterar i domen att det av förarbetena till 15 § JämL framgår bl.a. att förbudet mot direkt diskriminering är uppbyggt kring uttrycken missgynnande, likartad situation och orsakssamband.

I och med att Ingegärd inte fick den sökta anställningen föreligger i och för sig ett missgynnande. För att avgöra om missgynnandet också innebär en mindre förmånlig behandling som kan utgöra diskriminering måste en jämförelse göras mellan Lars och Ingegärd. För att det ska vara fråga om diskriminering krävs att de båda har befunnit sig i en likartad situation. AD prövar därför först frågan om det funnits sådana likheter i de bådas meriter i form av utbildning, erfarenhet och personlig lämplighet att de kan anses ha befunnit sig i en likartad situation.

Utbildning

När det gäller utbildning har Ingegärd enligt AD ett försteg framför Lars genom att hon utöver polisutbildning har ett antal utbildningar som är meriterande och relevanta för tjänsten som utredningschef. Enligt AD måste det också betraktas som en fördel att hon behärskar finska språket eftersom många i Haparandas närhet är finskspråkiga.

Yrkes- och arbetslivserfarenhet

När det gäller yrkes- och arbetslivserfarenhet konstaterar AD att Ingegärd har ett klart försteg när det gäller tidsmässig erfarenhet. Emellertid måste även beaktas vilket innehåll arbetet haft, hur det utförts och hur uppfattningen om arbetsinsatsen varit bland kollegor och överordnade. Med beaktande av de referenser och yttranden som lämnats, konstaterar AD att Lars, även om han arbetat betydligt kortare tid än Ingegärd,

ändå tycks ha nått upp till en erfarenhetsnivå som framstår som nära nog likvärdig med Ingegärds.

Personlig lämplighet

Av annonsen framgår att arbetet som utredningschef kräver god arbetsledningsförmåga, god administrativ förmåga, uttalat stor samarbetsförmåga samt hög arbetsförmåga. Det är enligt AD tydligt att arbetsgivaren därmed velat fästa mycket stort avseende vid de personliga egenskaperna, vilket också ter sig naturligt eftersom det rörde sig om en arbetsledande befattning.

Av de yttranden och referenser som lämnats framgår sammantaget att omdömena om Lars när det gäller personlig lämplighet är klart bättre än motsvarande omdömen om Ingegärd. Enligt AD:s uppfattning framstår Lars i själva verket som överlägsen Ingegärd i detta hänseende.

JämO har gjort gällande att polismyndigheten har övervärderat Lars meriter. AD betonar att samtliga som lämnade uppgifter i rekryteringsärendet också har hörts under ed vid huvudförhandlingen och stått fast vid sina uppgifter. Domstolen har inte uppfattat deras omdömen som överdrivna eller osakliga.

AD finner att det är de personliga egenskaperna som får anses väga tyngst vid meritvärderingen för den aktuella befattningen. Med beaktande av den utredning som redovisats finner AD att Ingegärds meriter framstår som klart sämre än Lars. De kan därmed inte ha befunnit sig i en likartad situation.

Rekryteringsförfarandet

JämO har framfört kritik avseende myndighetens handläggning av rekryteringsärendet. AD finner att det inte framkommit annat än att polismyndigheten följt sedvanliga rutiner vid tillsättningsförfarandet. Handläggningen framstår varken som felaktig eller bristfällig.

Sammanfattning

AD kommer alltså fram till att Ingegärd och Lars inte befann sig i en likartad situation vid tillsättningen av den aktuella tjänsten. Ingegärd kan därmed inte ha blivit utsatt för könsdiskriminering enligt 15§ JämL genom att hon inte fått tjänsten. JämO:s talan avslås därför. Två ledamöter hade annan uppfattning än majoriteten och ansåg att Ingegärd blivit utsatt för könsdiskriminering.

Arbetsgivarverkets kommentar

Det framgår av domen att det är de personliga egenskaperna som får anses väga tyngst vid meritvärderingen för den aktuella befattningen. Vid anställning inom staten ska enligt regeringsformen (RF) och lagen om offentlig anställning (LOA) avseende fästas bara vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Skickligheten ska sättas främst om det inte finns särskilda skäl för något annat. Det är viktigt att uppmärksamma att personliga egenskaper ingår i skickligheten.

Domen visar att referenser och yttranden har stor betydelse för att styrka vem som anses skickligast vid en rekrytering. Det är också intressant att AD anser att yrkes- och arbetslivserfarenhet inte utan vidare kan översättas till anställningstidens längd.

AD fann i domen att Ingegärds meriter var klart sämre än Lars och att de därmed inte befann sig i en likartad situation. Med ändringen av JämL 2001 ändrades diskrimineringsförbudets bevisregler i syfte att anpassa lagen till EG-rättens bevisbördedirektiv. I stället för att som förut bygga på presumtionsregler åligger det nu den som anser sig diskriminerad att lägga fram fakta som ger anledning anta att det förekommit diskriminering. Därefter går bevisbördan över på arbetsgivaren som har att visa att missgynnandet inte har samband med könstillhörighet.

I det här aktuella fallet förmådde JämO inte göra antagligt att det förekommit diskriminering och bevisbördan gick därför inte över på arbetsgivaren. AD behövde alltså aldrig pröva om det fanns ett orsakssamband mellan anställningsbeslutet och könstillhörigheten.