LO hotar modellen för svensk lönebildning

Sedan slutet av 90-talet har de svenska reallönerna ökat med 45 procent. En av orsakerna till att köpkraften har blivit större är att export­industrin har satt nivån för löneökningarna genom det så kallade "industrimärket", skriver Svenskt Näringsliv, Sveriges kommuner och landsting och Arbetsgivarverket i en gemensam debattartikel i Aftonbladet.

De senaste 15 åren har svenska reallöner ökat med 45 procent. Sedan 1997 har löneökningarna kunnat omsättas i ökad köpkraft. Denna utveckling har ersatt decennier av ständiga löne­ökningar utan egentligt värde. År efter år med höga lönepåslag drev upp inflationen och resulterade i luft i lönekuverten. Det gick inte att handla mer för pengarna när alla priser också gick upp.

Alla var överens om att denna inflationsdrivande spiral var ohållbar och det var en gemensam syn på den bekymmer­samma situationen som under 90-talet ledde till inrättandet av Medlingsinstitutet. Det fanns en bred samsyn om att det behövdes en modell för hur lönebildningen i Sverige skulle fungera för att värna samhällsekonomin. Genom att koppla löneökningarna till svenska företags internationella konkurrenskraft ville man försäkra sig om att de också kunde bäras av ekonomin. Därför skulle exportindustrin sätta nivån för löneökningarna.

Alla var dessutom eniga om att denna modell för lönebildning skulle gynna löntagarna. Vilket det också har gjort. Efter en lång följd av år med fallande köpkraft, ökade de nominella lönerna med 3,7 procent per år mellan 1996 och 2011, samtidigt som konsumentpriserna ökade med 1,3 procent årligen. Det har inneburit en årlig höjning av reallönerna med 2,4 procent under den period som industrin varit löneledande.

Med ett sådant facit är det förvånande att systemet nu ifrågasätts från flera håll. Redan förra året höjdes röster om att ändra Medlingsinstitutets roll och uppdrag. Vissa vill göra gällande att det inte längre bör vara industrins löneökningsnivå som ska styra – och förringar vikten av att hålla sig till det "märke" som är satt i avtalen inom industrin. LO:s position i den pågående avtalsrörelsen är ett tydligt tecken på att man nu försöker ut­mana den rådande ordningen.

Detta är djupt oroväckande. Som representanter från arbetsgivarsidan måste vi tydligt uttrycka vårt stöd för den nu­varande modellen som bidragit till att skapa en väl fungerande lönebildning i Sverige. Den har starkt bidragit till att hålla inflationen nere och det är delvis tack vare den som vi nu har en av de starkaste ekonomierna i Europa. Den gynnsamma tillväxten i Sverige har också inneburit att Sverige klättrat i den så kallade välståndsligan de senaste 15 åren.

Att överge den modellen, och gå över den löneökningsnivå som den svenska exportindustrin kan bära, riskerar att återigen för­sätta oss i en ohållbar och oönskad sits. Särskilt som de svenska arbetskraftskostnaderna under förra året ökade mer än omvärldens och den svenska kronan för närvarande är så stark att den närmast utgör ett hinder för den svenska exportindustrin.

Detta kombinerat med en allmän konjunkturförsvagning och stigande arbetslöshet gör det än mer riskfyllt att överge principen med ett lönemärke satt av export­industrin.

I slutet av mars och början av april tecknades avtal inom industrin och handeln. Avtalen gäller från den 1 april i år till den 31 mars 2016 och har ett sammanlagt avtalsvärde på 6,8 procent för avtalsperioden. Fördelningen mellan löneökning och andra förmåner som till exempel delpension eller arbetstidsförkortning skiljer sig åt mellan avtalsområdena, men Medlingsinstitutets bedömning är ändå att avtalen efter avräkningar ligger på värden av 6,8 procent över tre år.

Detta är det märke som är satt i 2013 års avtalsrörelse. Från arbetsgivarparternas sida är vi beredda att försvara nuvarande ordning. Något annat är orimligt.

Ulf Bengtsson Generaldirektör Arbetsgivarverket

Urban Bäckström VD Svenskt Näringsliv

Håkan Sörman VD SKL

Länk till debattartikeln på Aftonbladets webbplats