Semester

Enligt semesterlagen (SemL) har varje arbetstagare rätt till minst 25 semesterdagar per år.

Semesterlagen är tvingande till arbetstagarens fördel, det vill säga den innehåller minimiregler för semestern och avtal som inskränker eller upphäver arbetstagares rättigheter enligt lagen är ogiltiga. Genom centralt kollektivavtal kan däremot en arbetstagare få längre semester eller andra semestervillkor som är förmånligare än lagens regler.

Semesterlagens bestämmelser utgör grunden för de centrala avtalens semesterbestämmelser (5 kap. VIllkorsavtal/VIllkorsavtal-T, 11 § AVA). Avtalen reglerar i huvudsak de semidispositiva reglerna i semesterlagen och innebär till exempel att andra regler för beräkning av semesterlön än lagens har införts (16 § SemL).

Avtalen innehåller också vissa kompletteringar till semesterlagens tvingande bestämmelser. Det gäller bland annat semesterlönegrundande frånvaro där avtalen kompletterar lagen (17 § SemL). Skillnader finns dock mellan villkorsavtalens (Villkorsvavtal/Villkorsavtal-T) och AVA:s regleringar av semesterbestämmelser. Skillnaderna i avtalen är resultat av olika förhandlingsuppgörelser där hänsyn har tagits till de sammantagna anställningsförmånerna i respektive avtal.

Villkorsavtalen (Villkorsavtal/Villkorsavtal-T) och AVA möjliggör dessutom andra semestervillkor genom lokalt kollektivavtal eller enskild överenskommelse (2 kap 2§ och 7§ Villkorsavtal/VIllkorsavtal-T, 5 kap 17§ Villkorsavtal-T, 1-1 a §§ och 11 § 2 mom. AVA).

En viktig utgångspunkt för reglerna om semester är följande indelning av semesterförmånerna:

  • Ledigheten, själva semestern
  • Semesterlönen, den lön man har under semesterledigheten
  • Semesterersättning, den ersättning man får om man inte har fått ut sin intjänade semesterledighet då man slutar sin anställning.