När kan arbetsgivaren arbetsleda och när blir det omplacering?

Arbetsledningsrätten får utövas inom ramen för anställningen. Arbetsledningsrätten är omfattande, men den gräns som kan utläsas ur Arbetsdomstolens praxis är att arbetstagaren inte kan åläggas att utföra arbetsuppgifter som innebär att anställningen i grunden förändras, då är det i stället fråga om en omplacering/uppsägning.

En omplacering till arbete som ligger utanför arbetstagarens arbetsskyldighet kan betraktas som ett skiljande från anställningen och därmed utgöra ett brott mot Lagen om anställningsskydd (LAS). Att omplacera en arbetstagare till andra arbetsuppgifter inom ramen för arbetsskyldigheten följer av arbetsledningsrätten och kan i princip tillämpas vid varje behov av sådan förändring. En sådan arbetsledning ska inte förväxlas med omplacering enligt 7 § 2 st. LAS till lediga befattningar eller omplacering till befattningar inom en turordningskrets enligt 22 § 4 st. LAS.

Enligt 7 § 2 st. LAS får en arbetstagare inte sägas upp om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Omplaceringsskyldigheten innebär att arbetsgivaren ska göra en noggrann utredning i omplaceringsfrågan och då verkligen tillvarata de möjligheter som finns att ordna en omplacering. Finns det efter en sådan utredning någon skälig omplaceringsmöjlighet och den anställde har tillräckliga kvalifikationer för arbetet får arbetstagaren inte sägas upp på grund av arbetsbrist. I denna situation sträcker sig arbetsgivarens omplaceringsskyldighet utanför arbetstagarens hittillsvarande arbetsskyldighet, vilket innebär att arbetsgivaren efter erbjudande om omplacering, om arbetstagaren accepterar, äger besluta om en ny anställning.

Mer information

Lag om anställningsskydd, LAS [Riksdagen, Svensk författningssamling]

Rådgivning avseende 7 och 22 §§ LAS

Arbetsgivarverkets skrift Att anställa

Arbetsgivarverkets skrift Anställningsskydd